Än finns det hopp

IMG_0291
Det här är en grymt tråkig bild. Ett foto som aldrig kommer att få något pris. Men bilden är ett bevis på att allt inte är död och förintelse. För några veckor sedan skrev jag på denna sida om den svåra groddöden i våras. Själv plockade jag upp 28 döda grodor och paddor ur min damm. Men bilden är beviset på att någon har överlevt. Det suddig under vattenytan är embryon till grodyngel. Om nu inte fiskarna äter upp alla så kan det alltså komma nya grodor till sommaren. Känns bra, tycker jag.

Utanförskapet

MIDEAST-PALESTINIAN-ISRAEL-WEST BANK-BARRIER-DEMO
Några råd till en ung man på en stege.

Min vän,

Det är inte bara tiggarna eller förortsmisären som dagligen påminner oss om utanförskapet. Det är mycket mer än så. Det är attityden, de skarpa linjerna. Den där muren som blir allt högre men som ingen låtsas om. Och det är kraven som tvingar dig till val du kanske inte alls vill eller kan göra.

Vill du vara med på tåget mot lycka och framgång så kostar det. Har du inte pengar får du låna. Om du inte kan eller vill låna får du det tufft. Då måste du vara stark, ha tålamod och framförallt, vara kreativ. Du kommer att mötas av stängda dörrar. De som tog lånet får en nyckel, men inte du.

Jo, de är klart att det handlar om politik. Men inte partipolitik. Allvarligt talat, jag tror inte att det spelar så stor roll vilken politisk väg du väljer. Längre fram går vägarna ihop, i alla fall om du väljer de breda vägarna. Grusvägarna och de små stigarna skulle jag inte rekommendera. De leder oftast ut i ingenstans eller till platser där du inte vill vara, platser där din röst och frihet inte har samma värde.

Så, vad fan ska du göra? Du har ju samma rätt som all dem som lever på lånade pengar.
Jag tror att din styrka är att du inte är ensam. Utanförskapet är stort och den samlade kreativiteten och styrkan i detta utanförskap är enorm. Gör något av det. Utnyttja den demokrati som du lever i.

Undvik våld. Det leder ingenstans. Den som inte har lärt sig det har inte mycket till förstånd. Nej, det räcker med mångfald. En enad front av utanförskap mot arrogansen. Det är nu du ska använda din kreativitet, din största tillgång.

Manifestationer är bra. Fackeltåg och ett hav av människor som kräver att murarna rivs. Jo, jag vet, problemet är att ena alla under ett tak, under en paroll. Olika kulturer, olika religioner, politiska ytterligheter. Det är minst sagt problematiskt.

Men tänk efter. Alla har en sak gemensamt. Utanförskapet. Det är där du måste börja. Det fodras dock ett ledarskap. En karismatisk ledare. En kreativ, smart doer.

Hitta henne eller honom. Det är ditt uppdrag. Och du, glöm inte att använda din kreativitet.

Hör av dig!

Brevet till Monica

Monica
Monica, min vän,

Den värsta chocken har lagt sig. Jag och alla dina andra vänner har tvingas acceptera att livet fortsätter utan dig. Så är det ju alltid. Det är så vi måste göra för att själva kunna gå vidare. Om du hade fått frågan skulle du ha svarat: ”Fortsätt som vanligt. Oroa er inte för mig, jag har det bra”.

Vi har känt vandrat sedan 70-talet. När en sådan bekantskap plötsligt upphör går såren aldrig riktigt att läka. Vi har ju så många gemensamma minnen. När vardagen tar över så är det nu med en gråare ton. Den där vetskapen om att vi aldrig mer får träffa dig är svår.

För ett år sedan gick din man, Lars, bort lika plötsligt och oväntat som du nu har gjort. Det är som om ni plötsligt har sugits ner i ett stort hål. Vi andra står kring det där hålet och fattar ingenting. Men alla tänker vi samma sak. När är det min tur?

Du skulle ju just nu börja ditt liv som pensionär. Du hade flyttat närmare dina barn och barnbarn. Du var inne i en läkningsprocess efter din mans bortgång. Du hade det svårt men det gick åt rätt håll. Det fanns en ljusning längre fram.

Vi andra skulle hjälpa dig, ta med dig på våra middagar, resor och utflykter. Det skulle bli bra, längre fram. Vi skulle ta hand om varandra, som vänner gör. Så rycks du bort mitt i alla planer för framtiden.

Du jobbade inom vården, tog hand om gamla människor. Du har tröstat så många gamla, hjälpt dem mot sin dödsångest och du har sett döden på nära håll så många gånger. Jag tror det hjälpte dig när Lars gick bort, din erfarenhet, kunskap och omtanke lindrade.

För knappt ett år sedan, när vi satt och pratade, du och jag, om din sorg efter Lars så sa du: ”Livet är så här, det är något vi måste acceptera”.

Men jag känner att jag har svårt med acceptens just nu. Jag har svårt för uppenbara orättvisor. Jag får hela tiden försöka behärskar min irritation, trycka ner min ilska. Om du varit här hade du sagt något förlösande men…

När jag och dina andra vänner satt där i kyrkan och prästen talade om Guds barmhärtighet så trängde sig den där ilskan på. Jag hade lust att ställa mig upp och fråga prästen:
”Barmhärtighet, vilken jäkla barmhärtighet? Vad säger Monicas barn och barnbarn om Guds kärlek när de förlorat båda sina föräldrar i olika sjukdomar på mindre än ett år. Vad är det för budskap Gud vill ge? Va?”

Jo, jag blir lite naiv när ilskan tar över. Jag är inte religiös och har alltid haft svårt att förstå talet om den Gode Guden. Jag förstår att sagan om Gud, Jesus och Den helige anden är viktig för många människor. Sagor mår vi bra av bara vi inte förväxlar dem med verkligheten.

Avslutningsvis vill jag citera Leonardo da Vinci: ”Såsom en väl tillbringad dag bringar god sömn, så bringar ett väl levt liv, en fridfull död”. Stämmer det har du det mycket fridfullt just nu.

Vi ses

Gubbe går bra men inte kärring

Hillary
Hillary Clinton

”En kärring kan bli USA:s nästa president”

Nej, ingen seriös rubriksättare skulle komma på tanken att sätta en sådan rubrik. Om någon gjorde det skulle ett ramaskri följa. Med rätta. Reaktionerna skulle innehålla ord som könsdiskriminering, kränkning, övergrepp, förtal, rasism osv.
Den ansvarige skulle få sparken trots flera pudlar. Den ansvariges chef skulle få stå med skammen i offentlighetens ljus. Alla skulle vara upprörda. Alla utom några äldre män på yttersta högerkanten.

Men följande rubrik skulle ingen reagera på:

”Ännu en gubbe blir president i USA”

Tvärtom skulle en sådan rubrik mer än väl ha ”täckning” i texten under rubriken. Ordet gubbe skulle användas konsekvent och ibland med tillhörande adjektiv.

Både kärring och gubbe är i nyhetstexter nedsättande ord. Journalister borde givetvis avstå från dessa benämningar på man och kvinna för att inte sprida fördomar. Undantag gällt givetvis ironi och satir i t ex krönikor eller recensioner.

Själv tycker jag att det är roligt att ironisera över min egen gubbfas. Jag agerar ibland som en typisk äldre man, fast i mina vanor och van att få sin vilja igenom. Jag försöker att ha självdistans till min egen mansroll. Och jag kan skratta åt mitt eget gubb-beteende. Men när andra vuxna kallar mig gubbe är jag inte road. Då är det ett skällsord, lite som att kalla en färgad man för neger.

Med denna bakgrund är det märkligt att många liberala- och radikala feminister anser sig ha rätt att använda sig av ordet gubbe i sina texter utan den minsta tvekan. Som DN:s ledarskribent Amanda Björkman:

”Gubbarna är inte problemet” är rubriken på hennes text (dn 14/4). Under rubriken kan jag läsa:
”Gubbvärldens problem är inte att den består av gubbar. Det är att deras sammansättning avslöjar att andra – mer lämpliga personer – sannolikt har gallrats ut just för att de är icke-gubbar. (tänk om det stod kärringar istället för gubbar)

Amandas text handlar om glädjen över att det blir allt fler kvinnor på topp i politiken, både svensk och amerikansk, om nu Hillary Clinton bli vald. Jag delar fullt ut Amandas glädje över detta, glädjen över att det äntligen rör på sig till kvinnornas fördel. Redan på 70-talet gick jag i demonstrationstågen, höll min dåvarande flickväns hand, och skanderade ”Hör min bön, lika lön, kvinnors rätt på alla sätt”. Ja, det går långsamt i politiken.

Men, Amanda, fundera lite över ditt ordval. Du skriver ofta engagerande och bra. Jag har stor respekt för dina åsikter. Låt mig behålla den respekten.

Länge leve Lagom

lagom
Lagom.

Det fanns en tid då jag hatade det ordet. När jag var ung, yngre, och ville leva fullt ut var lagom ett ord för det fega Sverige. Ett ord för Svensson och för dem som inte riktigt vågade. Lagom var som färgen beige. ”Fuck Lagom”.

När jag var liten brukade min pappa säga att man ska vara moderat i sin livshållning. Han menade inte moderat i politisk mening. Moderata Samlingspartiet fanns inte. Då var det Högerpartiet. Nej, han menade att man skulle vara måttfull. Det vill säga Lagom. Jag rynkade på näsan och drömde om något helt annat. Lagom var aldrig bäst.

Nu, när fasen stavas pensionär, älskar jag lagom. Det har blivit en livsstil. Lagom med mat, lagom med alkohol, lagom med motion osv. Lagom är helt enkelt kärnan och mittpunkten för ett hälsosamt liv. Medelvägen mellan ytterligheter, kompromissernas väg, har ju varit kärnan i den svenska modellen. Ja, lite tråkigt, men i det stora hela en mycket framgångsrik väg.

Lagom var alltså i min ungdom lika med tråkigt. Nu är det tvärtom. Lagom innebär att jag kan göra allt det där som jag inte hade kunnat göra om jag var ohälsosamt fet, alkoholiserad, soffliggare eller gnälloholic.

Men vad händer när man ser med sin lagomblick på omvärlden?

Lagom med jämlikhet = Manschauvinism

Lagom med bilar = Kraftigt höjda biltullar.

Lagom med tiggare = Tiggeriförbud

Lagom med skatter = Alliansen

Lagom med flyktingar = Heja, Norge

Lagom med försvarsmiljarder = Putin

Lagom med invandring, ja, då riskerar man att hamna i knäet på Sverigedemokraterna. Men å andra sidan är lagom också ett ”skydd” mot ytterligheter.

Så det är som det brukar vara med någon eller något man älskar. Bakom ytan är det inte sällan problematiskt och det mesta har en bak- eller skuggsida.

Men ibland kan det vara rätt skönt med skugga. Jag tror att det då är viktigt att krama om sitt lagom. Annars är risken stor att man blir fast i en ytterlighet.

Så trots allt, lagom är bäst. Länge leve Lagom!

Kvinnor som väntar – Vänterskor

Åsa
Åsa Beckman, biträdande kulturchef på DN, (hon borde vara chef) blir tokig av män som gör kvinnor till vänterskor. (dn 10/4) Det handlar om män som träffat en ny kvinna och som gör paus i sitt äktenskap. De vill testa något nytt men hålla dörren öppen för att eventuellt komma tillbaka.

Jag måste citera. Åsa skriver:

”Pausandet blixtbelyser en obalans mellan män och kvinnor. Så här gör de som låter sina egna behov gå först. Men som också har den ytterste egendomliga föreställningen om att det sedan går att komma tillbaka och att hon som väntat inte förändrats av väntandet. I det ligger den egentliga förolämpningen.”

Är vi män så här? Jag tänker febrilt för att hitta något negativt om kvinnors agerande i motsvarande situation. Jag kommer inte på något och måste fråga min fru, Lena:

”Gör inte kvinnor ibland på samma sätt?” frågar jag.

Hennes svar kommer blixtsnabbt.

”Nej. När en kvinna har hittat någon ny tar hon sitt ansvar. Hon går och stänger dörren. Hon kommer inte tillbaka.”

”Men han, mannen som vill pausa, kanske vill hålla dörren öppen för att visa att han alltjämt bryr sig, att kärleken är komplicerad och när man blir träffad av Amors pil så sätts förnuftet ur spel för ett tag. Pausen kanske är räddningen trots allt. För äktenskapet”, säger jag.

Min fru tittar på mig som om jag inte vore riktigt klok.

”Så resonerar män som ser kvinnor som ägodelar. Män måste ta sitt jäkla ansvar.”

Jag retirerar. Jag inser att ingen kvinna skulle förstå det jag tänker. Det här som börjar med en kvinnas blick… Nej, jag ger upp, om jag försökte förklara skulle jag bli vältad ner i asfalten. Och jag håller ju med Åsa:

”Något måste ändras. Några måste sluta pausa, andra måste definitivt sluta vänta.”

”Ge mig din historia – den sanna historien”

Tiggare 9

Jag skulle vilja sätta mig bredvid dig, dela filt här på gatan. Om du kunde förstå mig skulle jag be dig att berätta hela historien. Från början. Den sanna historien.

Jag skulle be dig berätta om byn i Rumänien, som du kommer ifrån, höra om dina föräldrar och alla sykon. Om dina egna barn. Är de verkligen sjuka? Du skulle med egna ord få beskriva vardagslivet i den där byn. Berätta om dina drömmar och längtan. Gick du i skolan? Kan du skriva? Har du en man eller är du ensam mamma.

Vad fick dig att lämna byn och komma till Sverige för att tigga. Finns det verkligen inget bättre? Ingen annan lösning? Var det så att du blev övertalad, att om du samlade ihop till resan skulle du få komma till ett rikt land där alla är snälla och generösa. Du skulle kunna fylla dina fickor med framtidshopp. Pengar till läkare åt dina sjuka barn och bröd till din fattiga mamma.

Jag skulle fråga dig om den unge mannen, han med iPhone-lurar, de dyra solglasögonen och modejackan. Han som plötsligt dyker upp, ser sig omkring och skyndsamt tar emot något av dig. Får han alla dina insamlade pengar eller får du behålla en del? Hur mycket? Eller kanske är han din omtänksamme bror eller kusin.

Hur klarar du snön och kylan, det envisa regnet. Var sover du, i en husvagn på Långholmen? Jag skulle fråga om du kan tänka sig att ta ett tillfälligt jobb och tjäna dina egna pengar. De flesta kan göra någonting. Du kanske kan rensa rabatter i Stockholms parker, eller städa någons hem. Kanske kan du sticka eller sy. Kanske kan någon ge dig en ringa ersättning mot en arbetsinsats? Skulle du vilja det?

Eller skulle mannen med de vita iPhone-lurarna, om han nu inte är din omtänksamme bror eller kusin, protestera och stoppa dig från att tjäna egna pengar?

Jag ber dig, ge mig din historia, den sanna historien.

Skurk

”Ellen” – en bok om demens

IMG_0274
Ellen

Majbritt, 93, min svärmor, har alzheimer. Jag har tidigare här på min blogg berättat om Majbritt och hennes sjukdom. Om hur min fru, Lena, får ägna en stor del av sin tid åt att ordna upp allting. Se till att Majbritt får en värdigt liv. Utan min frus omsorger skulle Majbritt inte klara sig. Många döttrar, kvinnor i den övre medelåldern, känner igen den här situationen. De har blivit sina mammors mamma.

För er alla rekommenderar jag en bok, Christina Kellbergs, ”Ellen”, en roman om livet, kärleken och demens. Boken som säljs till förmån för Demensförbundet ges ut på förlag Bookmark. Christina Kellberg har varit journalist på DN i nästan 40 år. ”Ellen” handlar om Christinas egna upplevelser av att förlora en närstående i alzheimer.

När Ellens man går bort börjar hon sakta förtvina. Dottern, i boken kallad Birgitta, börjar observera och skriva ner det hon ser. Plötsligt kan Ellen inte längre klara vardagliga saker som att koka kaffe eller passa tider. Hon vet inte vad hon är och minns inte vad hon har sagt. Så går hon vilse och blir hemkörd av polisen.

Utdrag: ”Birgitta hejdar sig. Den här förbannade sjukdomen, tänker hon. Hur ser det ut i mammas hjärna nu?… ”Hur längesedan är det pappa dog, minns du det?” frågar hon för att liksom kontrollera Ellen. ”Vems pappa?” ”Min pappa. Nils, din man.” Elle svarar inte… Birgitta känner sig förtvivlad. Kan mamma ha glömt pappa?”

Du som har en anhörig med alzheimer kommer att få både tröst och ledning av att läsa Christina Kellbergs bok. Så, läs den.

Nästan en miljon svenskar är, direkt eller indirekt, drabbade av demens och antalet ökar.

En lägereld med glöd bättre än två som falnar

svt 2
På söndag börjar en ny epok i SVT:s nyhetsverksamhet. Då är det premiär för de nya regionala nyheterna. Under samlingsnamnet SVT Nyheter ska det bli fler lokala nyheter, nya sändningstider och nya redaktioner i Helsingborg och Södertälje. Nysatsningarna är bra. En eloge till SVT, som till skillnad från TV4, satsar på de lokala.

Men vad händer med lägereldarna på riksplanet, Rapport och Aktuellt?

Förmodligen är något på gång också där. Förhoppningsvis är det febril aktivitet bakom kulisserna. Det bara måste vara på det viset. Det är bråttom att göra något, glöden i dessa lägereldar håller snabbt på att falna.

Sedan lång tid tillbaka går Rapport på halvfart och Aktuellt är som en repris med ljummen bonus. En bonus innehållande kortdebatter, analyser och fördjupningar, som allt oftare tappar i kvalitet.

Nej, det är inget fel på dem som jobbar där. Men det är på något sätt som om de allt oftare saknar lusten, energin och glädjen. Kvaliteten är på tok för ojämn. Det gäller både presentation och inslag.

Inslagen som förr uppdaterades och inte sällan gjordes om helt till kvällen är i dag ofta desamma från tidig eftermiddag till sen kväll. Visst glimmar det till då och då. Skickliga utrikeskorrar som gör lysande jobb eller reportrar på hemmaplan som avslöjar och blåser liv i den falnande elden. Men undantagen borde vara regel.

Webben fungerar. Där känns värmen och viljan. Där är man på och det är ingen tvekan om att vår tids nyhetsglöd finns där. Med den nya tekniken är det inte svårt att förstå.

Konkurrensen från de nya plattformarna är svår för traditionell nyhetsteve. Det är just därför som det måste hända något. Nu.
Allt fler allmänbildade, nyhetstörstande unga, som t ex mina barn och deras vänner, ser nästan aldrig på Rapport eller Aktuellt. Det stör mig. Orsaken är bland annat att de har små barn och inte riktigt hinner med nyhetsprogrammen. Men också att de, i sin ständigt uppkopplade värld, redan är informerade om dagens nyheter när Rapports vinjett går igång. Därför måste Rapport bjuda på någonting utöver det vanliga. Någonting man verkligen vill titta på därför att det är bättre och gedignare än det övriga nyhetsflödet.

Men hur ska det bli bättre?

Här är mitt förslag:

En lägereld räcker. Slå ihop Rapport och Aktuellt. Kör under ett namn, en redaktion och en redaktionsledning. Sammanslagning sparar pengar. Satsa dessa på en enhet. Vi tittare vill se de bästa reportrarna, de bästa programledarna och vill höra A-laget i nyhetsdebatterna. Inget B-lag av journalistkollegor som utnämns till experter på något de inte är experter på. Var inte rädd för att välja bort i nyhetsflödet. Webben ger oss det andra. Satsa istället ordentligt på färre, viktiga nyheter. Gör det riktigt bra med fördjupningar, analys och uppdateringar. Gör inslag och reportage som tar tag i oss tittare, gör det som webben inte kan göra. Gör skitbra nyhetsteve.

Låt mig säga det igen. Det råder ingen brist på proffs, skickliga medarbetare på Rapport och Aktuellt. Men dessa medarbetare måste motiveras. Ge dem beröm, mer pengar och nya utmaningar. Slå ihop. Då kommer glöden och lusten att vara innovativ tillbaka.

Massutrotning eller för tidig vår?

IMG_5300
Det här är en bild av en padda. En döda padda. En av 28 döda paddor och grodor som jag fiskat upp ur min damm på landet. Samtliga grodor och paddor i min damm, de som legat i dvala under vintern är döda. Guldfiskarna däremot mår fint. Många av dem har överlevt sin femte vinter.

Vad har hänt med paddorna och grodorna? Jag googlar. I Expressen läser jag den skrämmande rubriken: ”Groddöd kan vara tecken på massutrotning”.
En amfibieforskare, Vance T. Vredenburg vid San Francisco State University säger i ett pressmedelande att amfibiedöden kan tyda på en kommande massutrotning av allt levande på jorden. Den senaste massutrotningen ägde rum för 65 miljoner år sedan. Totalt har jorden upplevt fem massutrotningar. I de fyra senaste överlevde amfibierna men nu är en tredjedel av dem utrotningshotade, hävdar Vance T. Vredenburg.

När jag berättar om detta vid påskmiddagen rynkar Uno, min 9-årige sonson, pannan. Jag inser att det här måste vara skrämmande nyheter för en människa med nästan hela livet framför sig. Men som vanligt är jag skeptisk. Forskare gör mig alltid misstänksam. Jag googlar därför vidare.

Jag läser den ena skrämmande artikeln efter den andra om vårens groddöd i Sverige. Över hela landet har människor hittat döda grodor i diken och vattendrag. Är det någon slags grodpest eller, tänk om det där miljön, tänk om Vredenburg har rätt och att vi människor står på tur.

När depressionen, min egen, närmar sig finner jag äntligen svaret på gåtan. Det där Richard Vestin, naturinformatör i Huddinge kommun som har svaret.

Det är kylan som ligger bakom den omfattande groddöden, och inte något gift, inte någon pest eller utsläpp. Richard Vestin, är helt säker.
Han förklarar att när vårsolen värmer kommer grodorna fram för att para sig. Blir det sedan ett bakslag i vädret med minusgrader så fryser vattendragen där grodorna håller till. Grodorna fastnar under isen och dör helt enkelt av syrebrist.

I år kom en värmebölja redan i mars. Grodorna i min damm vaknade till liv och började vakna ur sin dvala. Parningsdags. Men så kom bakslaget med många minusgrader. Isen lade sig på nytt över dammen och grodorna var instängda. De dog av syresbrist.

Jag saknar mina grodor och paddor men jag är glad för att Vance T. Vredenburg har fel om massutrotningsteorin.

Uno blir också glad när han får veta sanningen.

12 of 40
8910111213141516