Övrigt

Efter dagens maktspel om talmansposterna i riksdagen har sju partier vänt demokratin ryggen. Jag är inte Sverigedemokrat, men jag är demokrat och jag hatar översittare. Jag håller med Lotta Gröning, kolumnist på Expressen:
”Jag sörjer vår demokrati. Vi borde alla tända ett ljus och tänka på vilka enorma uppoffringar människor gjorde för att ta oss hit… Länge var vi stolta över den svenska demokratin och det inflytande människor hade över sitt eget liv och sin egen vardag. Nu har vi hamnat i en situation där många känner sig helt maktlösa och där politikerföraktet flödar… Det värsta är att det agerande som de sju partierna nu hänger sig till att inte prata med det åttonde helt undergräver deras förtroende. De är i full färd med att skapa ett översittarsamhälle”.

– Översittare i riksdagen –

När journalister blir aktivister går det åt helvete. Det visar Svt:s Uppdrag gransknings rapportering om anklagelserna mot Aftonbladets förre medarbetare Fredrik Virtanen med glasklar tydlighet. Granskningen är en råsop mot etablerade medier men den har också skapat frågetecken kring stora delar av den svenska metoo-rörelsen.

– Backlash –

Freddie Ekman

IMG_3937 2

Jag lärde känna Freddie i början av 2000-talet när jag jobbade på Rapport. Freddie, en äkta murvel och en nyhetsredaktör med en sjuhelvetes fingertoppskänsla. Någon djupare bekantskap blev det tyvärr aldrig. Jag lärde känna honom sent i livet. Men jag är tacksam för de få stunder jag fick tillsammans med honom. Bilden ovan är tagen för några år sedan på Djurgården. Han var med i pensionärsgänget från bl a SVT, vi samlas ibland till promenader under vår- och höstar i trakterna kring Stockholm. Jag älskade att lyssna till Freddies berättelser från åren som redaktör. Han var en varm och mycket sympatisk person som aldrig framhävde sig själv. Han var en hantverkare av den bästa sorten. Det blir kallare när förebilderna stupar. Jag känner av kylan tydligare nu.

Läge för en kram

Den här låten gjorde jag för några år sedan. Enligt SoundCloud är det en av de populäraste bland mina 115 låtar som ligger och snurrar där ute. Efter lite för många hjärtproblem, för egen del alltså, plus metoo kan det behövas lite kramar. Så den här låten tycker jag passar bra i dessa tider.

Sugen på vin – Läs DN!

IMG_1108

Dagens Nyheter – tidningen som satsar mer på alkoholreklam än på journalistik. Nej, kanske inte riktigt sant. Men när det är mer vinreklam på ett uppslag än redaktionellt material så ser jag ett problem. Frågan är om jag vill ha en tidning som så oblygt säljer sitt goda rykte för att tjäna pengar.

En tidning måste få in reklampengar för att leva. Så är det ju, tyvärr. Men självklart finns det ett tak, en slags moral, även här. Och när en tidning, dag efter dag, sida up och sida ner, vräker ut alkoholreklam. Då ser jag ett problem, ett trovärdighetsproblem.

Jag älskar vin och accepterar att det också är tillåtet att göra reklam för alkohol. Men när en tidning ser ut som en reklambroschyr för systembolaget har någon på DN tappat omdömet.

När DN nu har usetts till årets redaktion och årets marknadsorganisation på Tidningsutgivarnas branschgala så undrar jag vilka som har röstat:

”Och här är resultatet från juryn på Wineteam.se: 12 poäng går till… Dagens Nyheter… Bäst i branschen när det gäller obegränsad alkholreklam!

Dags att förnya prenumerationen?

Nja…

Religionen före journalistiken?

marx
Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld och anden i en andelös värld. Den är folkets opium. Enligt Karl Marx. Men enligt Marx är det ett opium som inte är pådyvlat, snarare självförvållat. När jag förbannar religionen så är jag ju medveten om dess komplexitet.

Jag är född som kristen men bryr mig inte. Religon är för mig mer problem än välsignelse. Jag är övertygad om att världen vore så mycket bättre om vi var befriade från religionen, befriade från olika religioner. Frågan är förstås vad detta opium skulle ersättas med. Det är ju uppenbart att många människor behöver någons slags opium för att överleva

Jag bryr mig inte om vilken religon mina vänner tillhör, vilken religon mina medmänniskor sympatiserar med. Muslim, jude, kristen, det är för mig egalt. Jag skulle aldrig döma en människa efter religionstillhörighet. Jag bildar mig uppfattningar och gör mina värderingar efter människors handlingar. Det finns sympatiska och osympatiska människor i alla religionsläger.

Med min bakgrund är det ibland mycket svårt att förstå olika religionsbundna konflikter i världen. Jag är klar över att kännedom om historien är en förutsättning för ett rikt liv. Utan historia finns vi inte. Men samtidigt skulle jag vilja radera stora delar av religionshistorien. På det sättet göra oss människor fria vrån våra ok.

I ett slag skulle den evighetslånga konflikten i Mellanöstern var borta. En ny vit sida. Vi börjar nu. Palestinier och judar sida vid sida. Tillsammans bygger de sina samhällen och liv med vänskap och respekt för varandra. Muhammed skakar hand med Jesus. Ängeln Gabriel, som tjänat båda, bjuder på vin och fest.

Jag tänker på detta i dag, 22/2 2015, när jag läser Peter Wolodarskis söndagskrönika i DN. Han skriver om judarnas oro i Sverige, en oro som, enligt Wolodarski, riskerar att leda till utvandring.
Peter Wolodarski har judiskt påbrå, hans mormor flydde undan nazisterna. Wolodarski förstår förmodligen mer än många andra judarnas situation både i historien och i dag. Nästan alltid när Wolodarski skriver någonting i sina krönikor brukar jag nicka instämmande. Han är klok, kunnig och insiktsfull. Men när journalisten Wolodarski krockar med sin egen religionstillhörighet, då skär det sig. Det han skriver blir i vissa stycken inte riktigt trovärdigt.

Det jag i dag reagerar emot, inte riktigt förstår, är att Peter Wolodarski och DN tycker det är i sin ordning att Sveriges Radios samhällsprogram Studio Ett offentligt ber om ursäkt för en fråga och i efterhand raderar frågan från sparprogrammen. Det gäller frågan till israels ambassadör om judars eget ansvar för den ökande antisemitismen. (Jag har berört det lite längre det på denna sida).

”Sveriges Radio bad snabbt om ursäkt, och raderade intervjufrågan från sin hemsida. Ekochefen Anne Lagercrantz gjorde viktiga markeringar. Men skadan var skedd, känslan av otrygghet förstärktes”, skriver Wolodarski.

Antisemitism är förkastligt i alla dess former och jag förstår känsligheten i den olämpligt och klumpigt framförda frågan. Men när vi går in med censur och vänder journalister ryggen i religionens namn, då är jag inte med längre. Men där kan uppenbarligen Peter Wolodarski se mellan fingrarna.

Men, som sagt, kanske är det så att jag inte förstår eftersom jag lever utan opium .

Uttern är min!

utter putter
Jag fick henne till slut. Min utter.

Den här tjejen har blåst mig så många gånger att det har uppstått en slags hatkärlek mellan oss. Jag utgår från att denna utter är en hon. Hur skulle jag annars förklara att jag blir lurad hela tiden. Hon är helt enkelt smartare än vad jag är. Hon är snabb som blixten och älskar att reta mig. När jag sänker kameran poppar hennes lilla huvud upp bland isblocken. När jag höjer kameran ser jag bara vatten.

Så här har vi hållit på i två års tid. Varje gång jag kommer till forsarna vid Färnebofjärdens Nationalpark är jag full av förväntan. Den här gången ska jag fånga henne på film och få några riktiga höjdarbilder. Det är alltid min tanke. Men när mina fötter är på väg att frysa till is och jag tvingas återvända till bilen hör jag hennes retfulla skratt bakom mig. Så har det varit.

Men inte längre. Nu är hon min. Äntligen! Se filmen här nedan!

Varför valde du bort mig?

Varför valde du bort mig?

Hej, Jag är en nektarin och ligger här i en skål med andra nektariner och några äpplen. Jag är bekymrad över sakernas tillstånd.

Som du kanske kan ana eller se så håller jag på att bli gammal. Vi nektariner lever ju ett ganska kort liv, Ja, alltså, tiden är ju kort, tiden då vi är så här inbjudande och oemotståndliga i vår glänsande rödgula färg och i vårt fasta, nästan lite knapriga kött. Snabbt blir vår yta, vårt skal, en aning löst och till slut skrynkligt och vårt kött för sött och övermoget. Det går fort över, tiden från att vara eftertraktad till att bli ratad. Men att bli förbisedd kort efter att jag har fått en plats i den här skålen. Det förstår jag inte.

Jag har tänkt mycket på det här. Om du tycker dig se att jag fäller en tår så har du helt rätt. Det är ibland svårt att förstå hur det kommer sig att det som i går representerade det goda och den ljusa framtiden plötsligt ratas, det förkastas långt innan det blivit övermoget och gammalt. Istället väljer man något som redan är övermoget och som aldrig kan få sin fräschör tillbaka.

Kan du förklara det?

Du vet ju att även den godaste av nektariner kan ha sina fel, en skada i skalet, ett ”blåmärke” från ett fall eller några hack, sådana som jag har. Men trots det smakar jag underbart. Nu blir jag ersatt av ett äpple, en fallfrukt med sin storhetstid i ett annat sekel.

Som du vet har ett äpple många kärnor med olika viljor. Jag har en kärna. När du väljer mig blir det ingen konflikt. Detta vet du, trots det valde du äpplet.

Det har jag mycket svårt att förstå.

ps. Jag vet, det är mörkblå plommon som är innefrukten denna höst. De som går åt snabbt men som ingen vill prata om. Men de finns inte i denna skål. Och det är ju trots allt äpplet, som är störst… fast jag ställer ändå frågan. Är ett äpple verkligen större än en nektarin? ds

Anna Hedenmo, Svt, kommer verkligen till sin rätt i intervjuprogrammet ”Min sanning”. Kvällens intervju (tis 16/9) med Henning Mankell var mycket bra. I Agenda kan jag ibland känna att hon blir lite sträv och en aning okänslig. Men här visar hon sin storhet som intervjuare. Hennes intelligens i kombination med förmågan att lyssna gör att den hon intervjuar öppnar sig. Det blir bra teve!

– Anna gör det bra! –
1 of 3
123