Bild

Mat och mode i fågelvärlden


Som blåmes föredrar jag en lätt liten larv, nyttig och näringsrik.

Som ni ser har jag i sommar förstärkt punkintrycket. Det slår aldrig fel. Den passande masken skrämmer larverna och blir då lättare att fånga.


Flugsnapparen föredrar en mer varierad kost.

Eller varför inte en tvestjärt, mycket mat.

Fru snappare kan tänka sig en lite fluga…

… eller en stor fluga

Den här krabaten tar vad som helst.

Terrorns hus

House_of_Terror-House_of_Terror-20000000009508493-500x375 2
Jag och Lena står på Andrássy-boulevarden i Ungerns huvudstad Budapest. Regnet har upphört och solen skiner på oss. Och det är värme vi behöver nu. Vi känner båda en inre kyla, vi har just kommit ut från The House of Terror, Terrorns hus.

Det som i dag är ett museum och kallas Terrorns hus var en gång huvudkvarter för både nazisterna och för kommunisternas hemliga polis. I femtio år fick befolkningen i Ungern utstå terrorn, först från tyskarna och sedan från Sovjetunionen.
images
I Terrorns hus har Lena och jag tagit del av överlevarnas historier och vi har sett tortyrrummen och fängelsecellerna i husets källare. Vi har stått i den cell där Raoul Wallenberg under en period var fängslad. Där i tortyrens källare kändes skräcken och det fasansfulla så starkt att det nästan var svårt att andas. I byggnaden har människor fängslats fram till 1989 och de drabbade var personer som inte gav vika för kommunistregimen.
IMG_2906 2
Ute i solen i det vackra Budapest möts vi av vänliga EU-medborgare, vi går i en leende, välskött stad och det som vi just har bevittnat i Terrorns hus känns så främmande, så avlägset. Men det är någonting som inte stämmer. Känslan blir mer påtaglig när vi passerar premiärminister Viktor Orbáns palats. Viktor Orbán, mannen som begränsar press- och yttrandefriheten och som bannlyser flyktingar och talar om en islamistisk invasion. Det är då vi känner av kylan igen.

Under vår vistelse i Ungern fick Lena och jag förmånen att få följa med Sveriges ambassadör i Ungern, Niclas Trouvé, i hans engagemang för mänskliga rättigheter och hans arbete för att informera om Raoul Wallenberg.
Vi besöker bl a en manifestation, March of the living. Tusentals människor vandrar på Budapests gator till minne av offren för förintelsen. Den svenska författaren Majgull Axelsson är en av talarna. Hennes senaste bok ”Jag heter inte Miriam” handlar om en romsk kvinna i krigets Europa och hennes kamp för att överleva. Romerna är en grupp som enligt Majgull Axelsson är satta under hårt tryck under Orbán.
IMG_2908
Men så finns det också värme och hopp i Ungern. Vi får följa med Niclas Trouvé till Szerb Antal High School, en skola i en förort till Budapest som deltar i det så kallade kubprojektet instiftat av Raoul Wallenberg Academy. Eleverna får
använda sin kreativitet och visa hur de kan stå upp för sin mänskliga rättighet med hjälp av text, bild, film, teater och installationer. Projektet pågår i flera länder i världen.

När Niclas talar inför klassen om Raoul Wallenberg och elverna berättar att de valt att illustrera Rätten till frihet, en av de 30 mänskliga rättigheterna, ja, det är då värmen och hoppet inför framtiden återvänder. Efteråt talar jag med eleverna och de berättar om sina förhoppningar om en värld med öppna gränser, demokrati och frihet.

När vi lämnar skolan är kylan från Terrorns hus borta. Och vår förhoppning är givetvis att den kylan aldrig återvänder.
IMG_2885

Vårens första pippi

Äntligen vår! Ut i buskarna med kameran. Det blev en havsörn på min utflykt till Angarnsjöängen i Vallentuna. Bra start. Och äntligen är min kreativitet på väg tillbaka. Har i princip glott i väggen hela vintern. Nu känns det bra. Går här och städar på hemsidan. Det är nästan ett halvår sedan jag var här. I höstas, efter hjärtinfarkten, gick liksom luften ur. Min kreativitetsskål, som alltid varit full av upplägg och idéer var plötsligt tom. Men nu är färgerna och inspirationen tillbaka. Boken, uppföljaren till ”Jakten på Gråmännen” skulle bli klar i vinter var det tänkt. Men utan inspiration är man rökt. Nu skriver jag så det ryker. Jo, det är flyt nu!
DSC_0334

DSC_0333

Freddie Ekman

IMG_3937 2

Jag lärde känna Freddie i början av 2000-talet när jag jobbade på Rapport. Freddie, en äkta murvel och en nyhetsredaktör med en sjuhelvetes fingertoppskänsla. Någon djupare bekantskap blev det tyvärr aldrig. Jag lärde känna honom sent i livet. Men jag är tacksam för de få stunder jag fick tillsammans med honom. Bilden ovan är tagen för några år sedan på Djurgården. Han var med i pensionärsgänget från bl a SVT, vi samlas ibland till promenader under vår- och höstar i trakterna kring Stockholm. Jag älskade att lyssna till Freddies berättelser från åren som redaktör. Han var en varm och mycket sympatisk person som aldrig framhävde sig själv. Han var en hantverkare av den bästa sorten. Det blir kallare när förebilderna stupar. Jag känner av kylan tydligare nu.

Spark och ormvråken

Vad är det ormvråken ser?
Ormvråk
För att få veta det tog jag hjälp av min nya kompis, Spark. Det är en drönare med kamera, en trogen vän, till ytan lika stor som en iPhone med en propeller i varje hörn.
Spark
Spark gör allt jag ber honom om. Han tvekade inte en sekund när jag skickade upp honom till den höjd där ormvråken seglar på sydliga vindar. Ni ser mig därnere, i gläntan på tomten i Vreta. Ja, så ser jag ut nu. Lite mer rynkor än sist, eller hur?
Landet ovan
Jag förstår nu hur det kommer sig att ormvråken alltid ser mig före jag ser honom. Han har koll på mig och på grannarna till vänster och höger.
Ovan 2
Men hjälp av Spark känner jag mig inte lika utsatt. Nu kan jag se det som vråken ser.
Ovan 1

Vitstjärnig blåhake

Detta, mina vänner, är den vitstjärniga blåhaken. Den skiljer sig från blåhaken genom den vita fläcken under näbben.Det är unika bilder eftersom den inte alls ska finnas där jag fotograferade den, vid Dalälven i Gästrikland. Blåhaken, fjällens näktergal, häckar längs fjällkedjan från Dalarna till Lappland. I augusti – september drar den söderut till Mellersta Östern eller österut till västra Indien. Men den vitfläckiga övervintrar i norra Afrika och uppges häcka i Spanien och CentralEuropa. Vad gör den då i Gästrikland? Kanske har den hängt med sin kusin, blåhaken till Lappland och är nu på väg söderut. Jag hade helt enkelt tur där jag satt på en sten i kanten av rågåkern där den vitstjärninga, på sin väg söderut, fick syn på mig och beslöt att visa upp sig. Linné kallade blåhaken för Norrlands näktergal. Dess sång påminner mycket om näktergalens. Blåhaken påminner mycket om rödhaken, en annan av mina favoriter. Njut av den vitstjärniga, en fantastiskt vacker fågel.

DSC_0438
Vitstjärnig blåhake
DSC_0445

DSC_0455

DSC_0441

DSC_0475
Rödhake

Makaon

Makaonfjärilen, en av våra största bland de 120 olika dagfjärilarna i Sverige. Den vackraste, tycke jag. Den här fotade jag i Färnebofjärdens nationalpark i Gästrikland.
DSC_0168

DSC_0160

DSC_0162

Utsikt från ett litet växthus

IMG_0006
Äntligen börjar det hända saker i växthuset. Det är skönt att sitta där inne, att njuta av det växthus som du själv har byggt, fixat av ”det som blev över”. Vilsamt att blicka ut över rågåkern mellan tomatplantor, dra in doften av jord och grönt mixat med den lätt fuktiga värmen. Å där utanför hörs ropen från tranorna, som återvänder från sankmarkerna till bosättningarna bakom skogen. Det där att bygga ett litet växthus av gamla fönster har länge varit en av mina drömmar. Det känns bra att förverkliga drömmar. Även små drömmar ger tillfredställelse.
Tranastor (1)
Och utanför på gräsmattan finns det alltid någon som vill komma in och göra en sällskap. Fast det är klart, en tomat blir aldrig detsamma som en hasselnöt.
DSC_0113
IMG_0007

1 of 25
12345