Allt möjligt om allt möjligt

Terrorns hus

House_of_Terror-House_of_Terror-20000000009508493-500x375 2
Jag och Lena står på Andrássy-boulevarden i Ungerns huvudstad Budapest. Regnet har upphört och solen skiner på oss. Och det är värme vi behöver nu. Vi känner båda en inre kyla, vi har just kommit ut från The House of Terror, Terrorns hus.

Det som i dag är ett museum och kallas Terrorns hus var en gång huvudkvarter för både nazisterna och för kommunisternas hemliga polis. I femtio år fick befolkningen i Ungern utstå terrorn, först från tyskarna och sedan från Sovjetunionen.
images
I Terrorns hus har Lena och jag tagit del av överlevarnas historier och vi har sett tortyrrummen och fängelsecellerna i husets källare. Vi har stått i den cell där Raoul Wallenberg under en period var fängslad. Där i tortyrens källare kändes skräcken och det fasansfulla så starkt att det nästan var svårt att andas. I byggnaden har människor fängslats fram till 1989 och de drabbade var personer som inte gav vika för kommunistregimen.
IMG_2906 2
Ute i solen i det vackra Budapest möts vi av vänliga EU-medborgare, vi går i en leende, välskött stad och det som vi just har bevittnat i Terrorns hus känns så främmande, så avlägset. Men det är någonting som inte stämmer. Känslan blir mer påtaglig när vi passerar premiärminister Viktor Orbáns palats. Viktor Orbán, mannen som begränsar press- och yttrandefriheten och som bannlyser flyktingar och talar om en islamistisk invasion. Det är då vi känner av kylan igen.

Under vår vistelse i Ungern fick Lena och jag förmånen att få följa med Sveriges ambassadör i Ungern, Niclas Trouvé, i hans engagemang för mänskliga rättigheter och hans arbete för att informera om Raoul Wallenberg.
Vi besöker bl a en manifestation, March of the living. Tusentals människor vandrar på Budapests gator till minne av offren för förintelsen. Den svenska författaren Majgull Axelsson är en av talarna. Hennes senaste bok ”Jag heter inte Miriam” handlar om en romsk kvinna i krigets Europa och hennes kamp för att överleva. Romerna är en grupp som enligt Majgull Axelsson är satta under hårt tryck under Orbán.
IMG_2908
Men så finns det också värme och hopp i Ungern. Vi får följa med Niclas Trouvé till Szerb Antal High School, en skola i en förort till Budapest som deltar i det så kallade kubprojektet instiftat av Raoul Wallenberg Academy. Eleverna får
använda sin kreativitet och visa hur de kan stå upp för sin mänskliga rättighet med hjälp av text, bild, film, teater och installationer. Projektet pågår i flera länder i världen.

När Niclas talar inför klassen om Raoul Wallenberg och elverna berättar att de valt att illustrera Rätten till frihet, en av de 30 mänskliga rättigheterna, ja, det är då värmen och hoppet inför framtiden återvänder. Efteråt talar jag med eleverna och de berättar om sina förhoppningar om en värld med öppna gränser, demokrati och frihet.

När vi lämnar skolan är kylan från Terrorns hus borta. Och vår förhoppning är givetvis att den kylan aldrig återvänder.
IMG_2885

Krisen inom Svenska akademin är ett exempel på hur den intellektuella överklassen vid de adertons bord (numera tretton) lider av en infantil egocentrism. Akademin visar sig till stor del bestå av en samling egon som ställer sig över svensk demokrati och rättvisa. Eftersom dessa personer och den institution de representerar får stor respekt nationellt och internationellt har deras agerande skadat Sverige och Nobelprisets goda rykte.

– Akademins svek –

Vårens första pippi

Äntligen vår! Ut i buskarna med kameran. Det blev en havsörn på min utflykt till Angarnsjöängen i Vallentuna. Bra start. Och äntligen är min kreativitet på väg tillbaka. Har i princip glott i väggen hela vintern. Nu känns det bra. Går här och städar på hemsidan. Det är nästan ett halvår sedan jag var här. I höstas, efter hjärtinfarkten, gick liksom luften ur. Min kreativitetsskål, som alltid varit full av upplägg och idéer var plötsligt tom. Men nu är färgerna och inspirationen tillbaka. Boken, uppföljaren till ”Jakten på Gråmännen” skulle bli klar i vinter var det tänkt. Men utan inspiration är man rökt. Nu skriver jag så det ryker. Jo, det är flyt nu!
DSC_0334

DSC_0333

Freddie Ekman

IMG_3937 2

Jag lärde känna Freddie i början av 2000-talet när jag jobbade på Rapport. Freddie, en äkta murvel och en nyhetsredaktör med en sjuhelvetes fingertoppskänsla. Någon djupare bekantskap blev det tyvärr aldrig. Jag lärde känna honom sent i livet. Men jag är tacksam för de få stunder jag fick tillsammans med honom. Bilden ovan är tagen för några år sedan på Djurgården. Han var med i pensionärsgänget från bl a SVT, vi samlas ibland till promenader under vår- och höstar i trakterna kring Stockholm. Jag älskade att lyssna till Freddies berättelser från åren som redaktör. Han var en varm och mycket sympatisk person som aldrig framhävde sig själv. Han var en hantverkare av den bästa sorten. Det blir kallare när förebilderna stupar. Jag känner av kylan tydligare nu.

Läge för en kram

Den här låten gjorde jag för några år sedan. Enligt SoundCloud är det en av de populäraste bland mina 115 låtar som ligger och snurrar där ute. Efter lite för många hjärtproblem, för egen del alltså, plus metoo kan det behövas lite kramar. Så den här låten tycker jag passar bra i dessa tider.

Hon tar för sig och är totalt respektlös

Jag borde känna igen henne vid det här laget. Men, nej, jag går i fällan varje gång. Hon är expert på känslor och hon ändrar sig hela tiden. Hon lurar mig varje gång trots att jag har arbetat hårt på att lära mig hur hon agerar, hur hon känns och hur hon för sig.

Första gången vi möttes, 2010, var hon helt ny för mig. Jag var naiv då och visste inte ens att transportören var en hon. Jag var helt oförberedd när hon stormade in i mitt liv och jag lät mig föras ut i en svindlande dans. Den gången var hon på gott humör och släppte mig efter en stund. Det blev en chock för mig men skadorna var inte så allvarliga. Men en sak visste jag redan då. Jag ville inte ha med henne att göra. Hon var farlig.

Den andra gången vi möttes, 2016, var hon vresig och jag avböjde en dans. Men hon är inte den sorten som respekterar ett nej. Hon tar för sig och frågar aldrig först. Hon slet ut mig i en våldsam dans och vi valsade i svindlande fart mot avgrunden. I sista sekunden slet jag mig loss. Porten var redan öppen och jag fick en liten inblick i hennes värld. Men jag lyckades med ett nödrop att kravla mig tillbaka och fick hjälp att återfå kontrollen. Teatraliskt? Jo, men i hennes värld överträffar dikten verkligheten.

När jag återhämtat mig sa jag ”Aldrig mer!”. Jag var säker på att jag inte skulle gå i hennes fälla igen. För säkerhets skull tränade jag för att bli stark och motionerade för att ha ork att stå emot. Alla klappade mig på ryggen, uppmuntrande. Mig skulle hon inte ge sig på igen, inte på länge än.
Stark och i god form är man väl rustad för en storm. Men kanske inte för en smekande bris. Det var så hon kom i förra veckan, vacker, lockande och till synes helt ofarlig. Trots att jag träffat henne flera gånger och trots att jag numer alltid är på min vakt var jag än en gång ett offer. Men när hon tog min hand var det något som fick mig att tveka. Jag fick en rysning och när jag kände igen hennes sätt att föra i den lockande dansen slet jag mig loss. Hon blev förvånad men beslöt att låta mig vara.
Det blev lindrigt den här gången. Två små ballonger. Och jag kunde själv gå hem från sjukhuset två dagar efter jag kom in.

Jag mår bra och jag är fortfarande stark. Men hon är därute och jag vet att om hon vill kan hon ta mig när som helst. Jag kan inte förstå vad hon ser i mig. Varför vill hon ha mig?

Spark och ormvråken

Vad är det ormvråken ser?
Ormvråk
För att få veta det tog jag hjälp av min nya kompis, Spark. Det är en drönare med kamera, en trogen vän, till ytan lika stor som en iPhone med en propeller i varje hörn.
Spark
Spark gör allt jag ber honom om. Han tvekade inte en sekund när jag skickade upp honom till den höjd där ormvråken seglar på sydliga vindar. Ni ser mig därnere, i gläntan på tomten i Vreta. Ja, så ser jag ut nu. Lite mer rynkor än sist, eller hur?
Landet ovan
Jag förstår nu hur det kommer sig att ormvråken alltid ser mig före jag ser honom. Han har koll på mig och på grannarna till vänster och höger.
Ovan 2
Men hjälp av Spark känner jag mig inte lika utsatt. Nu kan jag se det som vråken ser.
Ovan 1

Vitstjärnig blåhake

Detta, mina vänner, är den vitstjärniga blåhaken. Den skiljer sig från blåhaken genom den vita fläcken under näbben.Det är unika bilder eftersom den inte alls ska finnas där jag fotograferade den, vid Dalälven i Gästrikland. Blåhaken, fjällens näktergal, häckar längs fjällkedjan från Dalarna till Lappland. I augusti – september drar den söderut till Mellersta Östern eller österut till västra Indien. Men den vitfläckiga övervintrar i norra Afrika och uppges häcka i Spanien och CentralEuropa. Vad gör den då i Gästrikland? Kanske har den hängt med sin kusin, blåhaken till Lappland och är nu på väg söderut. Jag hade helt enkelt tur där jag satt på en sten i kanten av rågåkern där den vitstjärninga, på sin väg söderut, fick syn på mig och beslöt att visa upp sig. Linné kallade blåhaken för Norrlands näktergal. Dess sång påminner mycket om näktergalens. Blåhaken påminner mycket om rödhaken, en annan av mina favoriter. Njut av den vitstjärniga, en fantastiskt vacker fågel.

DSC_0438
Vitstjärnig blåhake
DSC_0445

DSC_0455

DSC_0441

DSC_0475
Rödhake

1 of 40
12345