Allt möjligt om allt möjligt

Med sonsonen på seglarskola

Ska du verkligen skicka ditt barn till seglarskola? Titta på de här bilderna innan du bestämmer dig till nästa sommar.

DSC_0074
Hur bromsar man?
DSC_0085
Hjälp!

DSC_0086
Jag förliser!
DSC_0087
Kan jag simma?

DSC_0088
På den igen!
DSC_0089
Hjälpen kommer!

Fredsduvan

En vanlig duva kan imponera. Och hon är välkommen. Så jag skickade iväg henne. Det är hög tid. Jag pratade med mitt barnbarn i telefon… tänkte… nej, fan, något måste göras. Barnbarnet, Tove, behöver en framtid med lugn och ro. Hon behöver leenden och förståelse. Så jag insåg att jag måste göra något. Jag skickade iväg fredsduvan… nu ordnar det sig nog…
Duva 4

Tornfalken – en klar favorit

Tornfalken, en av mina nya favoriter. Rätt liten, inte mycket störtre än en stare. Svår att få syn på när han sitter på en liten gren (bilden) och spanar. Men likväl en rovfågel, skicklig flygare och jägare. Den liksom hänger i luften över åkern och ryttlar. Sedan blixtsnabb dykning och sätter klorna i en sork. Den här hanen är en av mina nya vänner. Jag vet var han jagar och han brukar reta mig igenom att visa upp sig men sedan vara borta när jag äntligen fått in skärpan.
DSC_0060

DSC_0181

DSC_0162 (1)

Tornis 2

Gifta i 40 år

vi
Det var så här det började. Året är 1968. Vilket härligt år! 1976 beslöt vi, Lena och jag, för att ”gänga” oss, ja, Jonas var redan på väg. Vi hade ont om pengar och räknade ut att det var ekonomiskt fördelaktigt, då på 70-talet, att vara gifta när man fick barn. Kärleken fanns ju redan. Nu firar vi 40 år som gifta. Två fina barn och lite barnbarn har vi bidragit med, så här långt. Det är vi stolta över. Nu är vi pensionärer och hänger fortfarande ihop. Jobbat? Jo, i 42 år, och det var helt ok. Och helt förstörda har vi ju inte blivit. Lena är fortfarande glad som du ser på fotot. Jag har haft tur och Lena, tja, jag tror att hon är hyfsat nöjd….
DSC00839

Gunnar – en klippa i glesbygden

Han bor ensam i sin stuga och har ett efternamn som en poet, Ferlin. Men han heter inte Nils, han heter Gunnar. Han ska fylla 89 och är min Granne på landet, i byn Vreta i Gästrikland. Han borde få medalj.

Vi brukar sitta i hans kök och dricka kokkaffe och äta skorpor. Det är så jag får veta vad som har hänt i bygden och i byn sedan senast. Om jag kommer ut ensam och han inte ser mig på några dagar ringer han och frågar om allt är i ordning. Gunnar bryr sig och tänker att den som har haft två hjärtinfarkter kan få fler. Han vet. Han har själv haft flera. Han har dessutom diabetes, krånglande knän och en rygg som håller på att ge med sig. Det är anledningen till att han nu inte sågar sin ved själv. Och han måste ha hjälp av rullatorn när han hämtar ved i vedbon.

Gunnar ser till mitt hus, släpper in sotarn och när jag får anmärkning på att det inte finns något glidskydd för stegen till taket, ja, då svetsar Gunnar, på eget bevåg och utan att säga något till mig, ett skydd av lite skrot han har i verkstaden. Grannen Arne hjälper till att sätta upp glidskyddet och så var den saken klar.

Gunnar och jag har affärer ihop. För många år sedan köpte jag en åkgräsklippare, en liten Stiga. Efter en sommar med återkommande krångel ställde jag in den i vedbon. Där stod den och samlade damm i tre år. När Gunnars röda åkgräsklippare gick sönder sa jag att han kunde få min, om han fick ordning på den.

Han har svetsat och donat lite, bytt ut remmar, fixat ny sadel och svetsat dit skruvar där det tidigare inte fanns skruvar. Nu går den som en Ferrari. Vi delar på den. När jag får soppatorsk kommer Gunnar med sin rullator lastad med en dunk bensin och sedan är det bara och åk.

Sådana som Gunnar är utrotningshotade. Ja, han borde fan ha medalj.
Gunnar

Vem får sorken?

Ormvråken, jag tror att det är en ormvråk, har fångat en stor sork. Men frågan är om han får behålla den. Vråk nummer två verkar intresserad. Eller så fraktas sorken, jag tror att det är en sork, hem till boet och hungriga ungar. Det händer mycket spännande saker ovanför huvudet. Man borde kanske bära hjälm.
Sorkis

Rovisar

Se där, en storspov

Åter i Vreta, på landet. Gårdagens kvällspromenad gav följande ”fångst”. En praktfull rådjursbock i midsommargrönskan. En förvånad skogshare på rågåkern. En trana, liksom jag, på kvällspromenad. Och, se och häpna, en storspov. Bocken och jag är lika förvånade.

Det är minsann inte varje dag man stöter på en storspov. Desto större är glädjen. Spoven är en högbent vadare som gillar daggmask, insekter och snäckor. Det är väl det kraftiga regnandet som lockat den till åkrarna. Det pinsamma är att jag först trodde att spoven var en enkelbeckasin. Men tji. Enkelbeckasinen, som är snarlik, har rak näbb. Spoven har böjd. Min fågel har böjd näbb. Det finns småspov och storspov. Fågeln jag har fotografera är en storspov eftersom småspoven endast finns i norra Sverige.
Rådjursbock

Hare

Gåtrana

Enkelbeckasin

Min första lom

Jag har mött min första lom, har fått min första lomkontakt. Vid 67 års ålder. Det är sent.
Det hade känts bättre om jag hade fått min lom vid typ 30. Det finns de som får sin första lomkontakt redan vid barnsben, utan att veta om det. En ungdom ser blott ännu en fågel. Att få sin första lom utan att veta om det kan vara som att få sin första kyss utan att vara beredd. Det är omtumlande, rentav skrämmande. Du bör åtminstone vara myndig innan du träffar en lom. Det är nog först då du kan tillgodogöra dig upplevelsen.

Jag är ändå nöjd. Bättre sent än aldrig. Nu vet jag var lommen häckar och då är ju chansen stor att jag får se den igen. Jag kan alltså hoppas på en ålderdom med lom. Det känns bra. Många av mina vänner är lomlösa. Dessa vänner går miste om något väsentligt. Nu kan jag höja deras livskvalitet genom att visa dem min lom.

Mitt möte har skett med en storlom. Men det går lika bra med smålom. När det gäller lom har storleken ingen betydelse. En sak är klar. Har du en gång fått lom vill du ha mer. Det finns till och med risk för att du får lomfeber. De som drabbats säger att det är samma känsla som den som uppstår vid förälskelse. Min lom är dock lite reserverad, håller tydligt sitt avstånd. Men jag har ju min kamera och kan komma riktigt nära. Det känns bra.
storlom1

Ladusvalan jagar knott

Ladusvalorna jagar knott över viken i kvällssolen. Att fånga en svala på bild i flykt hör inte till det lättaste. Som alla vet går det med en rasande fart. Därför blir det oftast oskarpt. Men det blir vackert ändå, tycker jag.
ladusvala 9

ladusvala 13

ladusvala1

Sture – en skeptiker

DSC_0233
Det här är Sture. En skeptiker. Det kanske du kan se på blicken.
Sture är en strävhårig tax och en av mina vänners hund. En oftast glad och social hund som kommer överens med de flesta i sin omgivning. En del människor är han mer förtjust i än andra, så som de flesta hundar brukar vara. Mot mig är han skeptisk. Kanske beror det på att jag ska fotografera honom hela tiden. Kanske tycker han illa om fotografer. Eller så ogillar han när jag lägger mig på alla fyra och försöker inleda ett samtal. Kanske tycker han att jag är löjlig.

Kanske tycker Sture att män i min ålder inte ska krypa på alla fyra och försöka ställa sig in. Förmodligen gör inte hans matte det. Han får ligga i hennes knä men hon kryper inte för honom. Och kanske tycker Sture att det blir än värre när jag försöker vara lite filosofisk där nere på golvnivå.

”Ja, du Sture”, kan jag säga. ”Hur är livet? Har du det bra? Hur är det egentligen att vara en strävhårig tax… i dagens samhälle?” kan jag fråga.

Oftast slutar Sture att lyssna där, när han förstår vartåt det barkar. Jag hinner aldrig utveckla mitt resonemang. Sture suckar och går sin väg, helt enkelt. Att bli övergiven av en hund när man ligger på alla fyra och försöker inleda ett samtal är lite pinsamt. En äldre man på alla fyra i ett kök är iögonfallande om hunden har gått och man är ensam kvar. Det vet Sture. Men det skiter han i. Han är helt enkelt inte intresserad av mitt prat.
DSC_0237
När någon av mina andra vänner skyndar fram och frågar om jag ramlat efter ett blodtrycksfall kan Sture stå en bit bort och småle. Det är inte så att Sture är elak, han är bara trött på sådana som jag, som försöker ställa sig in trots att vi inte umgås regelbundet.

Det kan också vara så att Sture inte vill bli fotograferad när han inte är nyfriserad. Det kan vara på det viset att Sture är mån om att se bra ut på fotografi, kanske är det så att Sture är fåfäng. Hur det förhåller sig med det vet jag inte. Men en sak vet jag.
Sture är en skeptiker.

1 of 35
12345