Allt möjligt om allt möjligt

Vaccinatörernas Zlatan

Jag har alltid varit rädd för sprutor. Trots två hjärtinfarkter med mycket sprutor och blodprov som följd har jag gärna avstått om jag haft möjlighet. Jag har visserligen agerat som en slags sprutgivarnas Schwarzenegger, under hans ”terminator”period. Efter den senaste infarkten i våras var jag tvungen att själv ta två sprutor med waranliknande preparat två gånger om dagen i magen. När det äntligen var över efter två veckor var hela min mage blålia.

Min skräck för sprutor grundades på 50-talet. När jag var liten hade jag falsk krupp, varje vår och höst fick jag svåra andningsproblem. Till slut så allvarligt att vi fick åka till sjukhus för att ta sprutor med ett innehåll som skulle hjälpa till att öppna luftvägarna. Jag möttes av en skäggig, mitt minne är ovårdad, läkare på Karolinska. Sprutan han visade mig, en livrädd sexåringen, var stor som end raket och skulle tas i ryggen. Jag höll min mammas hand och skrek som en stucken gris när han körde in den mellan kotorna i ryggraden. Det är svårt att komma över sådana minnen.
Min rädsla har nu på äldre dagar avhållit mig från att ta den årliga vaccinationen mot influensa. Tills nu. Läkare har å det bestämdaste givit mig rådet att ta sprutan, jag tillhör ju dem som ligger i riskzonen.

I dag stod jag där på vaccinationsmottagningen tvärs över gatan och sa med klen stämma att jag skulle ta den där vaccinationen mot årets influensa. En äldre och mycket vänlig sköterska tog med mig in i ett litet rum, bad mig sitta på britsen och låta vänster arm hänga fritt.
Hon satte sig på en pall och tvättade rent med en tuss. Jag stålsatte mig och blundade. Fyra sekunder senare stod hon upp igen.
-Ska jag inte få någon spruta? frågade jag.
-Det är klart!, sa hon.
-Du har ju inte ens rört mig, sa jag.
-Dom kallar mig vaccinatörernas Zlatan, sa hon.
-Du har botat min sprutfobi, sa jag.
-Då kan du väl komma tillbaks till mig nästa år, sa hon.
-Måste jag vänta så länge, sa jag.
-Det finns annat du kan vaccinera dig mot, sa hon.
Vilken dag! Vilken lättnad!

En skitvecka!

Jag sitter här med en grym ryggvärk efter ett ha bytt hjul på bilen i minusgrader, snålblåst och snöglopp. Men det är inte därför som den här veckan har varit en skitvecka.

Det är i första hand en skitvecka därför att det som inte fick hända har hänt.

”Maybe I`m foolish, maybe I’m blind, thinking I can see thru this and see whats behind. Got no way to prove it, so maybe I´m lying.
But I´m only human after all… Don’t put your blame on me” (Human – Rag´n´Bone Man)

Hitler var farsans huvudvärk. Han mådde inte bra av den. Den tog inte livet av honom, men den bidrog.

Nu har jag fått värken, min sitter i ryggen men det är inte ett dugg bättre. Det är inte mitt fel, men jag har nog mitt ansvar. Borde ha gjort mer. Jag, vi alla, borde ha lyssnat på dem som inte har det jag har, vi har.

När muren föll tänkte jag att det var början på något gott, inte början på slutet av det som kunde ha blivit så bra.

Så det där med barnen och barnbarnen. Dom är unga och ska inte behöva ha värk. Jag är ledsen för deras skull.

Och ovanpå alltihop blev det mildare och sen kallare och så blev det is på den väg jag promenerar. Och så dog Leonard Cohen, en förebild och inspiratör som lärt mig så mycket.

En riktig skitvecka!

Samtal med en skarv

skarv-1
Jag står på bron över forsen och ropar:
”Är du en örn?”
Förvåning.
”Är du dum… eller är du från Stockholm”, frågar skarven.
”Från Stockholm”, svarar jag.
”Har du sett en örn med simhud mellan tårna?”
”Du har örnnäbb”, säger jag för att inte framstå som en total idiot.
”Om jag vore en örn skulle inte alla vilja skjuta mig”, säger skarven.
”Varför vill alla skjuta dig?” frågar jag.
”Jag lämnar förödelse efter mig.”
”Hm… jag tycker du är fin”, säger jag.
Skarven visar näbben i profil och breder ut vingarna.
”Vill du krama mig?”

skarv-2

”Don´t fuck with me!”

orn-1-0057-1
Den där duvan jag skickade iväg i våras, i ett försök till en global fredsmedling, tja, det gick väl sådär. Kolla min vän havsörnen här, notera den bistra minen. Skrämmer ju skiten ur en. Kanske kan det vara något att sända iväg till Trump och Putin och några av de andra gubbarna med storhetsvansinne. Kanske tar de inte notis av en duva men förstår det bistra budskapet hos min vän örnen: ”Don´t fuck with me!”

Med sonsonen på seglarskola

Ska du verkligen skicka ditt barn till seglarskola? Titta på de här bilderna innan du bestämmer dig till nästa sommar.

DSC_0074
Hur bromsar man?
DSC_0085
Hjälp!

DSC_0086
Jag förliser!
DSC_0087
Kan jag simma?

DSC_0088
På den igen!
DSC_0089
Hjälpen kommer!

Fredsduvan

En vanlig duva kan imponera. Och hon är välkommen. Så jag skickade iväg henne. Det är hög tid. Jag pratade med mitt barnbarn i telefon… tänkte… nej, fan, något måste göras. Barnbarnet, Tove, behöver en framtid med lugn och ro. Hon behöver leenden och förståelse. Så jag insåg att jag måste göra något. Jag skickade iväg fredsduvan… nu ordnar det sig nog…
Duva 4

Tornfalken – en klar favorit

Tornfalken, en av mina nya favoriter. Rätt liten, inte mycket störtre än en stare. Svår att få syn på när han sitter på en liten gren (bilden) och spanar. Men likväl en rovfågel, skicklig flygare och jägare. Den liksom hänger i luften över åkern och ryttlar. Sedan blixtsnabb dykning och sätter klorna i en sork. Den här hanen är en av mina nya vänner. Jag vet var han jagar och han brukar reta mig igenom att visa upp sig men sedan vara borta när jag äntligen fått in skärpan.
DSC_0060

DSC_0181

DSC_0162 (1)

Tornis 2

Gifta i 40 år

vi
Det var så här det började. Året är 1968. Vilket härligt år! 1976 beslöt vi, Lena och jag, för att ”gänga” oss, ja, Jonas var redan på väg. Vi hade ont om pengar och räknade ut att det var ekonomiskt fördelaktigt, då på 70-talet, att vara gifta när man fick barn. Kärleken fanns ju redan. Nu firar vi 40 år som gifta. Två fina barn och lite barnbarn har vi bidragit med, så här långt. Det är vi stolta över. Nu är vi pensionärer och hänger fortfarande ihop. Jobbat? Jo, i 42 år, och det var helt ok. Och helt förstörda har vi ju inte blivit. Lena är fortfarande glad som du ser på fotot. Jag har haft tur och Lena, tja, jag tror att hon är hyfsat nöjd….
DSC00839

Gunnar – en klippa i glesbygden

Han bor ensam i sin stuga och har ett efternamn som en poet, Ferlin. Men han heter inte Nils, han heter Gunnar. Han ska fylla 89 och är min Granne på landet, i byn Vreta i Gästrikland. Han borde få medalj.

Vi brukar sitta i hans kök och dricka kokkaffe och äta skorpor. Det är så jag får veta vad som har hänt i bygden och i byn sedan senast. Om jag kommer ut ensam och han inte ser mig på några dagar ringer han och frågar om allt är i ordning. Gunnar bryr sig och tänker att den som har haft två hjärtinfarkter kan få fler. Han vet. Han har själv haft flera. Han har dessutom diabetes, krånglande knän och en rygg som håller på att ge med sig. Det är anledningen till att han nu inte sågar sin ved själv. Och han måste ha hjälp av rullatorn när han hämtar ved i vedbon.

Gunnar ser till mitt hus, släpper in sotarn och när jag får anmärkning på att det inte finns något glidskydd för stegen till taket, ja, då svetsar Gunnar, på eget bevåg och utan att säga något till mig, ett skydd av lite skrot han har i verkstaden. Grannen Arne hjälper till att sätta upp glidskyddet och så var den saken klar.

Gunnar och jag har affärer ihop. För många år sedan köpte jag en åkgräsklippare, en liten Stiga. Efter en sommar med återkommande krångel ställde jag in den i vedbon. Där stod den och samlade damm i tre år. När Gunnars röda åkgräsklippare gick sönder sa jag att han kunde få min, om han fick ordning på den.

Han har svetsat och donat lite, bytt ut remmar, fixat ny sadel och svetsat dit skruvar där det tidigare inte fanns skruvar. Nu går den som en Ferrari. Vi delar på den. När jag får soppatorsk kommer Gunnar med sin rullator lastad med en dunk bensin och sedan är det bara och åk.

Sådana som Gunnar är utrotningshotade. Ja, han borde fan ha medalj.
Gunnar

1 of 36
12345