Allt möjligt om allt möjligt

Sveket

Dagens Nyheter, med sin chefredaktör Peter Wolodarski i spetsen har, uppenbarligen, ett prioriterat mål under det krig, den pandemi, som just nu pågår. Det är att göra myteri, att i bakhåll fälla krigets befäl med generalen Anders Tegnell i första ledet. Likt en quisling har tidningen sedan dag ett gjort allt för att sabotera Folkhälsomyndighetens strategier. Nu senast ger man utrymme åt en rad missnöjda professorer och läkare som med ifrågasatt underbyggda fakta försöker slå undan fötterna för generalen. I den akademiska världen råder inte sällan avundsjuka och strider, det är väl känt. Att låta dessa högt utbildade akademiker offentliggöra sitt missnöje i Sveriges största morgontidning är ett misstag. Visst har de rätt till sin kritik, den är till och med viktig, men den ska ske till kollegorna i Folkhälsomyndigheten bakom kulisserna. Inte framför öppen ridå. Varför? Historien visar tydligt att det är förödande att kritisera sina generaler under pågående krig, det innebär alltid oro, osäkerhet och minskad stridsvilja hos soldaterna. Det i sin tur leder till rädsla, mer ångest, ofta handlingsförlamning och därmed fler döda och fler allvarligt skadade.
Peter Wolodarski, i krig följer du generalens order, även om du inte är säker på att vägen till målet är den snabbaste och säkraste. När kriget är över kan du träda fram och låta ditt fotfolk analysera, debattera, kritisera och utvärdera. Men inte nu. Visst ska dina journalister ställa kritiska frågor, ifrågasätta och kräva svar. Men under brinnande krig är det dåligt omdöme att medvetet försöka få sin meriterade general på fall, en general som slåss dygnet runt för sitt folk. Det sista vi behöver just nu är ett myteri.
Kritikerna i DN:s debattartikel kräver att de folkvalda ska ta över. Är det ett dåligt skämt? Vad vet de folkvalda om pandemier, virus och smittspridning? I stort sett ingenting. Om de hade gjort det, ja, då skulle de förmodligen inte ha gjort sig av med den utrustning som fanns lagrade över hela Sverige för några decennier sedan, en nedrustning trots varningarna från just Folkhälsomyndigheten. De folkvalda ska fatta besluten, men det är beslut som grundar sig på just Folkhälsomyndighetens meriterade kunskap. Kritikerna på DN debatt vill förstås att de folkvalda ska vända Tegnell ryggen och lyssna på dem istället. De vill byta general under pågående krig. Det är en riktigt dålig strategi.

Populäraste fåglarna

Det är fest under och i äppelträdet på landet. Vi firar årets populäraste fågelbordsfåglar. Ordningen här är inte exakt men de tre första tror jag stämmer.


Talgoxen, vinnare igen.

Pilfinkarna dansar ringdans för att fira andraplatsen.

Årets bubblare, gråsiskan, partajar ordentligt, en välförtjänt tredjeplats

Blåmesen är alltid populär.

Nötväckan som stilar med att klättra med huvudet nedåt.

Grönfinken är sur, som vanligt. Har halkat ner på listan kanske just för att den alltid är så sur.

Fru domherre, lite avmätt.

Herr domherre, en stropp som ogärna umgås med de andra småpluttarna.

Gråsiskan är både vacker och trevlig.

Domherren är tvungen att umgås

Domherren är avundsjuk på Gråsiskan, men visar det inte.

Gråsiskan behåller sin värdighet.

Axel – en bekymrad tupp

Min granne på landet, Axel, är bekymrad. Det är svårare att vara tupp nu efter metoo. Vi har pratat en del om det, Axel och jag. Vi har pratat om hönornas beteende, om deras rättigheter. Axel har tappat lite av sin storhet och han klagar på att han inte får samma respekt nu som tidigare. Kanske har hans beteende inte varit det bästa, har jag sagt. Då har han stirrat på mig och frågat hur fan det ska bli några ägg om en tupp inte har ett beteende. Det finns olika beteende, har jag sagt. Sedan har samtalet spårat ur och det skulle vara olämpligt att återge hans ståndpunkt. När jag fått mina ägg och vandrat hemåt har jag funderat på hur man ska bära sig åt för att ändra beteendet hos en tupp med hans jobb. Sanningen, att en höna inte behöver en tupp för att lägga ägg, har jag inte berättat för honom. Det skulle ta knäcken på honom.

Vreta

Vinter i Vreta, en liten bortglömd by i Gästrikland, där jag ibland vistas för att få lugn och inspiration. Det finns inte mycket att klaga på.

Ströguldet


Nu är den klar. Äntligen! Ströguldet, den andra delen i min trilogi om Befrielsen, landet där kvinnor har makten. I den första boken ”Jakten på Gråmännen” handlade det om Befrielsen och revolutionen i den isolerade byn Lordi Lorda. I den andra boken, ”Ströguldet”, får du följa några av barnen till hjältarna i den första boken. Och i den tredje boken, som jag skriver nu, gör jag en resa i verkligheten till Befrielsen. Jag har just kommit hem från den resan och den tredje boken blir en slags reseskildring från mina egna fantasier. För varje såld bok får jag knappt tjugo kronor. Den vinst jag gör på mina böcker går oavkortat till hungerkatastrofen i Jemen. På den här sidan kommer jag att redovisa varje öre. Vill du läsa spännande böcker och dessutom ge en slant till Jemen? Gå till tryckeriet Solentro.se. Tryck på ”Böcker och Priser” och sedan på ”Bokhandel”. Skriv in mitt namn, Peter Dahlgren, under författare och du kommer till mina böcker. Sedan är det bara att beställa. Branschen kallar den här typen av böcker för ”Fantasy”. Jag föredrar benämningen äventyr. I mina böcker finns många trådar till vår nutida verklighet. Jag har experimenterat genom att krydda med ett par mått jämlikhetskrav och kvinnokamp, det blir lite märkliga reaktioner i den medeltida misären. Läs gärna böckerna som en bakgrund till den tredje och sista boken där jag som 70-årig journalist gör mitt livs scoop. Den får du vänta på till i höst.

Här kan du läsa inledningen till min senaste bok ”Ströguldet”.
”Myra Lingon satt på huk vid den lilla bäcken utanför sitt hem. Det iskalla vattnet från den sten som hon höll i sina händer droppade mellan fingrarna, men hon kände inte av den isande kylan. Hon var som paralyserad. Upprymdheten fick ögonen att tåras och hon kunde känna pulsen i sina tinningar. Hon höll i en porössten som glimmade av ströguld. Först sedan hon skrapat stenen skulle hon få veta om det var en tät eller gles sten. Om det var en tät sten som innehöll en åder var hennes lycka gjord. Hon skulle aldrig mer behöva åka in till marknaden i Befrielsens huvudstad Mormosa och sälja knöl, långrot eller maurobärssylt. Hon skulle ha råd att bo i en lägenhet i ett vackert hus vid något av stadens små torg. Hon skulle kunna köpa skor av finaste lädereksblad, färgade govengklänningar och smycken av blå sten och slaggat silver. Hon skulle bära sandsnäckspärlor och hon skulle ha råd att läsa böcker av äkta papyrus med läderband.
Myra reste sig upp. Hon hade nu återfått kontrollen över sin kropp och rös av den kalla vårvinden. Hon lade försiktigt ner porösstenen i sitt vasknät och gick mot verktygsboden i kanten av maurobärsodlingen. Hon såg sig hastigt omkring innan hon gick in och ställde vasknätet med stenen på en liten verktygsbänk. Om hon varit aningen mer vak- sam hade hon förmodligen upptäckt att hon inte var ensam. Men i sin iver att öppna porösstenen såg hon inte skuggan på andra sidan bäcken.
Hon tog fram ett knäläder från ett långhorn och lade det vid sidan om vaskaren. Hon höll stenen över lädret och med en kniv skrapade hon försiktigt. Det var mest grågrus som föll ner men när hon skrapat en stund såg hon en spricka. Hon lade ner stenen på lädret, tog fram en hammare och slog på den med ett lätt slag. Porösstenen delade sig och Myra drog efter andan när ströguldet rann ut över lädret.”

Annie Lööf har gått in i kaklet. Men likt en gammal uppskruvningsbar tennsoldat fortsätter hon att gå och så pratar hon hela tiden om det som vi redan känner till. Annie Lööf har gjort Alliansen en björntjänst, hon har gjort Centern en björntjänst, ja, hon har gjort hela Sverige en björntjänst. Hennes beröringsskräck med de konservativa är så absurd att den nu skadar Sverige. De krisdrabbade bönderna blir utan ersättning, beslut avgörande för människors hälsa skjuts på framtiden, Sveriges trovärdighet står på spel. Allt för att Annie Lööf vägrar tala med dem som inte tycker som hon gör.

– Björntjänst –

Lärkfalken

Kan en rovfågel vara gullig? Ja, jag tycker faktiskt att min nya bekantskap, lärkfalken, är det. Det är väl blicken som gör det. Det är oro och en slags vädjan i den där blicken.

Den är bara dryga 30 cm lång, alltså en medelstor falk. Den är en snabb och skicklig flygare. Jag läser att den fångar större insekter och små fåglar i luften. Den gillar utsikt och bygger därför sitt bo högt, ofta i en tall.

Den här fångade jag på en av mina höstpromenader på landet i Gästrikland, några stenkast från Dalälven.

1 of 42
12345