Allt möjligt om allt möjligt

Freddie Ekman

IMG_3937 2

Jag lärde känna Freddie i början av 2000-talet när jag jobbade på Rapport. Freddie, en äkta murvel och en nyhetsredaktör med en sjuhelvetes fingertoppskänsla. Någon djupare bekantskap blev det tyvärr aldrig. Jag lärde känna honom sent i livet. Men jag är tacksam för de få stunder jag fick tillsammans med honom. Bilden ovan är tagen för några år sedan på Djurgården. Han var med i pensionärsgänget från bl a SVT, vi samlas ibland till promenader under vår- och höstar i trakterna kring Stockholm. Jag älskade att lyssna till Freddies berättelser från åren som redaktör. Han var en varm och mycket sympatisk person som aldrig framhävde sig själv. Han var en hantverkare av den bästa sorten. Det blir kallare när förebilderna stupar. Jag känner av kylan tydligare nu.

Läge för en kram

Den här låten gjorde jag för några år sedan. Enligt SoundCloud är det en av de populäraste bland mina 115 låtar som ligger och snurrar där ute. Efter lite för många hjärtproblem, för egen del alltså, plus metoo kan det behövas lite kramar. Så den här låten tycker jag passar bra i dessa tider.

Hon tar för sig och är totalt respektlös

Jag borde känna igen henne vid det här laget. Men, nej, jag går i fällan varje gång. Hon är expert på känslor och hon ändrar sig hela tiden. Hon lurar mig varje gång trots att jag har arbetat hårt på att lära mig hur hon agerar, hur hon känns och hur hon för sig.

Första gången vi möttes, 2010, var hon helt ny för mig. Jag var naiv då och visste inte ens att transportören var en hon. Jag var helt oförberedd när hon stormade in i mitt liv och jag lät mig föras ut i en svindlande dans. Den gången var hon på gott humör och släppte mig efter en stund. Det blev en chock för mig men skadorna var inte så allvarliga. Men en sak visste jag redan då. Jag ville inte ha med henne att göra. Hon var farlig.

Den andra gången vi möttes, 2016, var hon vresig och jag avböjde en dans. Men hon är inte den sorten som respekterar ett nej. Hon tar för sig och frågar aldrig först. Hon slet ut mig i en våldsam dans och vi valsade i svindlande fart mot avgrunden. I sista sekunden slet jag mig loss. Porten var redan öppen och jag fick en liten inblick i hennes värld. Men jag lyckades med ett nödrop att kravla mig tillbaka och fick hjälp att återfå kontrollen. Teatraliskt? Jo, men i hennes värld överträffar dikten verkligheten.

När jag återhämtat mig sa jag ”Aldrig mer!”. Jag var säker på att jag inte skulle gå i hennes fälla igen. För säkerhets skull tränade jag för att bli stark och motionerade för att ha ork att stå emot. Alla klappade mig på ryggen, uppmuntrande. Mig skulle hon inte ge sig på igen, inte på länge än.
Stark och i god form är man väl rustad för en storm. Men kanske inte för en smekande bris. Det var så hon kom i förra veckan, vacker, lockande och till synes helt ofarlig. Trots att jag träffat henne flera gånger och trots att jag numer alltid är på min vakt var jag än en gång ett offer. Men när hon tog min hand var det något som fick mig att tveka. Jag fick en rysning och när jag kände igen hennes sätt att föra i den lockande dansen slet jag mig loss. Hon blev förvånad men beslöt att låta mig vara.
Det blev lindrigt den här gången. Två små ballonger. Och jag kunde själv gå hem från sjukhuset två dagar efter jag kom in.

Jag mår bra och jag är fortfarande stark. Men hon är därute och jag vet att om hon vill kan hon ta mig när som helst. Jag kan inte förstå vad hon ser i mig. Varför vill hon ha mig?

Spark och ormvråken

Vad är det ormvråken ser?
Ormvråk
För att få veta det tog jag hjälp av min nya kompis, Spark. Det är en drönare med kamera, en trogen vän, till ytan lika stor som en iPhone med en propeller i varje hörn.
Spark
Spark gör allt jag ber honom om. Han tvekade inte en sekund när jag skickade upp honom till den höjd där ormvråken seglar på sydliga vindar. Ni ser mig därnere, i gläntan på tomten i Vreta. Ja, så ser jag ut nu. Lite mer rynkor än sist, eller hur?
Landet ovan
Jag förstår nu hur det kommer sig att ormvråken alltid ser mig före jag ser honom. Han har koll på mig och på grannarna till vänster och höger.
Ovan 2
Men hjälp av Spark känner jag mig inte lika utsatt. Nu kan jag se det som vråken ser.
Ovan 1

Vitstjärnig blåhake

Detta, mina vänner, är den vitstjärniga blåhaken. Den skiljer sig från blåhaken genom den vita fläcken under näbben.Det är unika bilder eftersom den inte alls ska finnas där jag fotograferade den, vid Dalälven i Gästrikland. Blåhaken, fjällens näktergal, häckar längs fjällkedjan från Dalarna till Lappland. I augusti – september drar den söderut till Mellersta Östern eller österut till västra Indien. Men den vitfläckiga övervintrar i norra Afrika och uppges häcka i Spanien och CentralEuropa. Vad gör den då i Gästrikland? Kanske har den hängt med sin kusin, blåhaken till Lappland och är nu på väg söderut. Jag hade helt enkelt tur där jag satt på en sten i kanten av rågåkern där den vitstjärninga, på sin väg söderut, fick syn på mig och beslöt att visa upp sig. Linné kallade blåhaken för Norrlands näktergal. Dess sång påminner mycket om näktergalens. Blåhaken påminner mycket om rödhaken, en annan av mina favoriter. Njut av den vitstjärniga, en fantastiskt vacker fågel.

DSC_0438
Vitstjärnig blåhake
DSC_0445

DSC_0455

DSC_0441

DSC_0475
Rödhake

Makaon

Makaonfjärilen, en av våra största bland de 120 olika dagfjärilarna i Sverige. Den vackraste, tycke jag. Den här fotade jag i Färnebofjärdens nationalpark i Gästrikland.
DSC_0168

DSC_0160

DSC_0162

Utsikt från ett litet växthus

IMG_0006
Äntligen börjar det hända saker i växthuset. Det är skönt att sitta där inne, att njuta av det växthus som du själv har byggt, fixat av ”det som blev över”. Vilsamt att blicka ut över rågåkern mellan tomatplantor, dra in doften av jord och grönt mixat med den lätt fuktiga värmen. Å där utanför hörs ropen från tranorna, som återvänder från sankmarkerna till bosättningarna bakom skogen. Det där att bygga ett litet växthus av gamla fönster har länge varit en av mina drömmar. Det känns bra att förverkliga drömmar. Även små drömmar ger tillfredställelse.
Tranastor (1)
Och utanför på gräsmattan finns det alltid någon som vill komma in och göra en sällskap. Fast det är klart, en tomat blir aldrig detsamma som en hasselnöt.
DSC_0113
IMG_0007

Åh, Herregud!

Jag fick ett mail!

Marian has recommended your song for TOP 10 Blues charts in Stockholm!
“You know i do like this track Gardell and I think it’s worth to be shared, so then many people could listen to it. I just shared it on all of my social circles. My respect for what you do!”

Åh, Herregud!

Det var namnet, ”Åh, Herregud!”. Jo, det måste vara de programmen, en serie upplysningsprogram av och med Jonas Gardell som gick i SVT1 2010.
Det var just det utropet som undslapp mig när jag sett ett par program, ”Åh, Herregud!”
Det var, som jag minns det nu, åtta snyft- och ”tyckasyndomJonas” program där den annars så lysande estradören och författaren Gardell gick ner sig i religiös sirap mixad med en snyftande klagosång över en salt förtvivlad barndom.
Jag har stor respekt för Jonas Gardell men här blev det bara för mycket. För att få utlopp för min frustration skrev jag en låt där jag tillät mig att bli en aning satirisk. Det här är drygt sju år sedan och vad jag gjorde med den där låten har jag glömt.
Men uppenbarligen lever låten där ute i cyberrymden, en vilsen fjäril som likt ett hundratal andra låtar jag har gjort kommer att fladdra omkring tills dess universum kollapsar. Ibland händer det att någon får syn på en av mina fjärilar och fångar in den.
Marian, en kvinna någon stans i världen är just en sådan person. Hon har fångat in ”Gardell.”
I ett meddelande i min mail förklarar hon sin kärlek till låten. Hon har bifogat en bild på sig själv. Jag ser en mörkhyad kvinna som dansar någonstans långt borta från Stockholm. Kanske dansar hon till ”Gardell”.
Det pinsamma är att jag inte slår många egna ackord i den här låten, jag har gjort den med loopar, byggt låten med ett slags musikaliskt lego. Men texten är min, vilken Marian med största sannolikhet inte förstår.
Men visst är vår digitala värld underbar ibland. Här är låten:

Observationer vid dammen

Jag har ett par dammar på landet med fiskar och annat smått och gott.
DSC_0011
Om man tar sig tid att stanna en stund och iaktta så händer det nästan lika mycket på fem minuter i dammen som under en nyhetssändning i Rapport. Bara lite andra nyheter. Som sländorna där hanen tvingar ner honan med ett grepp över nacken så att hon kan lägga äggen under ett blad i dammen. Han vägrar att släppa taget och flyger iväg med henne, typiskt patriarkalt beteende….
DSC_0020
Betydligt behagligare är humlans surr i mormors nattmössa eller humleblomster som blomman också kallas. Jag kan verkligen se hur gammelmormor tar på den där fina mössan över sitt grå hår.
DSC_0042
Så har vi en av dammens fast boende. Han eller hon brukar sjunga för mig när kvällningen nalkas. Ibland tar jag med gitarren och ackompanjerar…
DSC_0049
Kan inte låta bli att visa en närbild på irisen. Älskar den blomman med sitt djupt blå och tigerrandiga. Den är så sensuell och mjukt vacker… eller hur?
DSC_0035
Och allt bevakas från ett träd ovanför dammen av ringduvan. Alltid är det någon som har koll.

Min vän flugsnapparen

DSC_0014
I början av sommaren var han irriterad när jag dök upp. Men efterhand har han insett att jag inte utgör något hot. Han har valt en av mina holkar och har inte framfört några klagomål.
DSC_0020
Han har till och med börjat vänja sig vid min kamera. Och det verkar nästan som om han gillar att bli fotograferad. Han liksom poserar i olika ställningar. Jag pratar med honom och han svarar med varierade drillar.
DSC_0047
Hans fru däremot är mer svårfångad. Kanske är hon bara blyg eller snarare så anser hon att det är bortkastad tid att göra sig till för människor. Jag tror hon tycker att hennes man är en aning fåfäng. Det är definitivt inte hon. Hon ansvarar för att barnen får en bra uppväxt, that´s it.
DSC_0037 3
Charmig är han hur som helst, den svartvita flugsnapparen. Och jag är stolt över att få vara hans kompis.

1 of 40
12345