Hans namn är Sven-Åke Persson. Han ringde upp mig på mobilen.
”Du vet inte vem jag är. Vi har aldrig träffats, aldrig tidigare pratat med varandra.”
Så sa han.
”Vad vill du då?” frågade jag.
Han var tyst en stund.
”Jag har läst din bok, den om det fria landet, ”Befrielsen”, jag har läst Jakten på Gråmännen”, sa han.
Farfars karta
”Jaha, det var roligt att höra.”
”Roligt? Jag är inte så säker på det. När du får veta det som jag vet kanske det inte blir så roligt.”
Nu var det min tur att vara tyst, avvaktande och misstänksam.
”Vad är det du vet?” frågade jag.
”Du har baserat din bok, din berättelse, din fantasia, på några få dokument, några få anteckningar från din farfar och en karta, eller hur?”
”Ähh..ja.”
”Å så har du fantiserat kring denna karta och dessa rader. Det du har skrivit är inte sant men det är heller inte osant. Det är inget mästerverk men heller ingen parantes. Boken har en nyckel till något fantastiskt. Något som världen inte känner till… och, i ärlighetens namn, kanske inte vill känna till.”
Min kritiska hållning till obekräftade uppgifter slog nu till med full kraft. Vem var egentligen den här Sven-Åke Persson? En man med tomtar på loftet?
”Kom till saken, vad vill du?” sa jag med tydlig irritation.
”Vi måste träffas, jag har saker jag vill visa dig.”
”Vadå för saker?”
”Det kan jag omöjligt avslöja på telefon.”
”Du får ursäkta, men det du sagt låter inte så seriöst och jag vill ogärna kasta bort min tid…”
Han avbröt mig.
”Din farfar hette Albin och min farfar, Luther, var godvän med honom. De hade en hemlighet tillsammans”, sa Sven-Åke.
”Vad då för hemlighet?”
”Befrielsen, det fria landet.”
”Jag förstår inte?”
”Nej, det är därför vi måste träffas. Jag är gammal, fyller snart 90. Jag kommer att dö snart. Innan jag dör måste jag berätta det jag vet och visa några bilder. Du får sedan bestämma vad du vill göra med det du får veta. Min berättelse är mitt arv till dig.”
Nu visste jag varken ut eller in. Antingen var Sven Åke Persson en man med livlig fantasi, i värsta fall en galning… eller så hade han verkligen någonting att berätta. Han visste ju vem min farfar var. Journalisten inom mig vaknade till liv. Det här kunde vara en bra story. Det kunde knappast skada att träffa honom. Jag är ju pensionär och har gott om tid.
Farfar Albin till vänster och pappa Uno till höger
”Du måste ge mig något mer, något som övertygar mig om att du inte är… äh, inte är en knäppskalle”, sa jag.
”Ha, ha… är det vad du tror, att jag är en knäppskalle? Nåja, det är väl kanske inte så konstigt.”
En lång tystnad. Jag kunde höra Sven-Åkes andetag.
”När du var liten fick du ett mynt av din far, eller hur? Han sa att myntet var av silver och hade hemliga krafter, att det var ett arv från din farfar, Albin.”
”Ja, det stämmer, jag har fortfarande kvar det där myntet, men det är inte silver. Det är lätt som plast”, sa jag.
”Nej, silver är det inte. Jag vet vad det där myntet är gjort av”, sa Sven-Åke.
Jag funderade ett tag och fick sedan en obehaglig rysning. Jag visste svaret men ställde ändå frågan.
”Vad är det gjort av?”
Hans svar var som en näve i mellangärdet. Jag tappade andan och blev illamående.
”Jag bor i Stockholm, på Drottninggatan 81 B. Kom på tisdag klockan tre. Kom innan det är för sent”, sa Sven-Åke Persson och bröt samtalet.
Jag återkommer när jag har besökt Sven-Åke.