Läs del I först. Skrolla ner.
Tisdag. Klockan slog tre när jag stod utanför porten till Drottninggatan 81 B. Då fick jag ett nytt sug i mellangärdet med efterföljande andningsproblem. Det var ju på den här adressen, två trappor upp, som min pappa hade haft sitt kontor på 60-talet. Som liten grabb sprang jag genom den där porten många gånger. Jag borde ha kommit ihåg.
Med viss tvekan gick jag in och läste på anslagstavlan, Sven-Åke Persson, 2 tr.
Drottninggatan 81 B i Stockholm
Det fanns hiss men jag valde trapporna. Läste Persson på en av dörrarna och ringde på. En kvinna i femtioårsåldern öppnade. Hon bar en svart serveringsklänning med vitt förkläde och på huvudet en vit liten hätta på de uppsatta grånande håret, en hushållerska från gångna sekel. Hon gjorde en gest åt mig att kliva in och höll genast fram en galge till min jacka. Det var som att kliva in i en svensk fyrtiotalsfilm regisserad av Hasse Ekman.
”Jag söker…”
”Professor Persson väntar er i vardagsrummet”, avbröt hon och hängde upp min jacka.
Professor, tänkte jag. Det hade jag inte väntat mig. Å andra sidan var det ingen försäkran om att Sven-Åke var vid sina sinnen. Världen saknar ju inte galna professorer.
Jag tittade mig omkring men kände inte igen mig. Lägenheten hade gjorts om sedan min pappa hade sitt kontor där. Väggar hade slagits ut och nya hade sats upp.
Sven-Åke Persson satt nedsjunken i en engelsk fåtölj i halvcirkeln i ett burspråk. Han log med plirande små ögon i ett smalt ansikte på en mager kropp. Håret var vitt och spretigt. Jag kom att tänka på den smale komikern Stan Laurel i Helan och Halvan.
”Du får ursäkta att jag inte reser mig upp, jag har svårt för det nu för tiden”, sa han.
Jag fick fram och tog hans smala hand. Han gjorde en gest åt mig att sätta mig ner i en stor blommig soffa mitt emot honom.
”Önskas något att dricka?” frågade kvinnan från ett annat sekel. ”Kaffe eller te?”
”En kopp kaffe vore gott”, sa jag.
”Så du är professor och har hushållerska? frågade jag när hon hade lämnat rummet.
”Dagmar har varit med mig i snart femtio år. Hon är guld värd. Jag klarar mig inte utan henne. Det kan tyckas lite gammaldags men jag är ju gammal, från en annan tid.”
Hushållerskan, Dagmar.
”Professor i vad?” frågade jag.
”Jag har forskat i universums och jordens tillkomst ur ett mytologiskt perspektiv”, sa han.
”Jag som trodde att mytologi handlade om sagor, gudasagor”, sa jag och tänkte att professorn kanske blivit så gammal att han förväxlade sin forskning med verkligheten.
”Mytologi har många grenar”, sa han torrt.
”Varför är jag här?” frågade jag.
Dagmar kom in i rummet med en bricka på vilken det stod en blommig kopp på fat, kaffekanna, en liten silversked, en gräddsnipa samt ett snirklat silverfat på fot med tre sorters kakor. Hon ställde brickan på ett litet bord framför soffan.
”Varsågod”, sa hon och lämnade rummet med ett vänligt leende.
Herregud, tänkte jag. Är detta verkligen sant?
Professorn svarade nu på min fråga.
”Jag ska erbjuda dig ett uppdrag, en mycket viktigt uppdrag men samtidigt mycket spännande.”
”Ett uppdrag?”
”Ja, du är den ende person som kan få det här uppdraget. Du är den ende, i egenskap av släkting till Albin, som kan bli godkänd” sa Sven-Åke med antydan till ett leende.
Jag suckade.
”Godkänd av vem då?”
”Jag återkommer till det.”
”Det här känns overkligt och uppriktigt sagt är jag väldigt tveksam till… ja, till allt det här”, sa jag och slog ut med handen i en svepande rörelse. ”Hur kände du min pappa, du bor där han en gång hade sitt kontor?”
”Jag lärde känna din far genom min farfars kontakt med din farfar. Jag köpte lägenheten av honom när han sålde i början på åttiotalet. Vi träffades vid några högtider, i övrigt hade vi inte mycket kontakt.”
”Jag kan inte minnas att han nämnde ditt namn någon gång. Vad jag minns köptes hans företag inklusive den här lägenheten upp av ett internationellt konsortium.”
Professor Sven-Åke Persson
”Det är mycket du inte vet”, sa Sven-Åke Persson med antydan till skärpa i rösten. ”Låt oss ta ett steg i taget”, lade han till med en vänligare ton.
”Då kanske du kan börja med att bevisa vad myntet, det som jag fick av min far, är gjort av”, sa jag.
Sven-Åke Persson såg på mig med ett litet leende som provocerade. Han stoppade handen i fickan och med sina långa senig fingrar fiskade han upp ett likadant mynt som min far gav mig.
”Du har redan fått svaret”, sa han.
Myntet blänkte till mellan hans tumme och pekfinger.
”Alma!” sa jag.
”Det är någonting du har kännt till under lång tid, eller hur? Innerst inne. Du har bara inte haft modet att erkänna det för dig själv. Du är rädd för sanningen”, sa Sven-Åker Persson.
Jag satt tyst med en halv dröm i munnen. Jag tuggade långsamt och sköljde ner med ett pinsamt svagt kaffe i en alldeles för liten kopp.
Alma, en mycket stark och otroligt lätt metall i min egen påhittade berättelse hade plötsligt blivit verklig. Detta faktum skulle förändra mitt liv.
Fortsättning följer. Skrolla ner för del I.