Jag såg och lyssnade till partiledardebatten i SVT i går. Det talades mycket om sjukvårdskrisen i Sverige, om bristen på sjuksköterskor och långa vårdköer. Som vanligt övertrumfade partiledarna varandra i löften om hur mycket just deras parti ska satsa på sjukvården… någon gång, om de får majoritet… vi får se efter valet.
I dag läser jag en insändare i Dagens Nyheter, skriven av en man som i oktober förra året fick beskedet att han har en allvarlig prostatacancer som måste behandlas. Väntetiden på behandling är sju månader, ja, just det, 7 månader. Han skriver:
”Nu sitter jag och väntar i ett depressivt, dödsångestfyllt tillstånd med ett vagt löfte om ytterligare en provtagning innan sommaren. Jag när en ödmjuk förhoppning att min cancer, på grund av den orimliga tidsutdräkten, inte har spritt sig. Hur ska det gå? Den som lever får se.”
Detta är Sverige 2017, en gång ett föregångsland också inom sjukvården med vårdgarantier och löften om tidsbegränsade väntetider.
”Vårdköerna ökar och du borde ligga sömnlös om nätterna, Stefan Löven”, sa centerledaren Annie Lööf.
Sedan fortsatte käbblet om skattehöjningar och skattelättnader och vilket parti eller konstellation som satsar mest på sjukvården. Medan debatten fortgår dör människor i de svenska sjukvårdsköerna. Något måste göras nu.
En första åtgärd, som Alliansen har olika förslag på, är att avlasta sjuksköterskorna så att de får arbeta med det som de har utbildning för.
Ge lågutbildade, nu arbetslösa, invandrare jobb inom vården för enklare arbeten, ta in tusentals för en lägre lön. Vården kommer då att få ny energi och de lågutbildade invandrarna får en fot in på svensk arbetsmarknad. Gör det nu!
Lika lön är bra. Men det är bättre att människor överlever än att avstå från satsningar av rädsla för att facket ska ta illa upp.
Wildlife Photography