Vaccinatörernas Zlatan

Jag har alltid varit rädd för sprutor. Trots två hjärtinfarkter med mycket sprutor och blodprov som följd har jag gärna avstått om jag haft möjlighet. Jag har visserligen agerat som en slags sprutgivarnas Schwarzenegger, under hans ”terminator”period. Efter den senaste infarkten i våras var jag tvungen att själv ta två sprutor med waranliknande preparat två gånger om dagen i magen. När det äntligen var över efter två veckor var hela min mage blålia.

Min skräck för sprutor grundades på 50-talet. När jag var liten hade jag falsk krupp, varje vår och höst fick jag svåra andningsproblem. Till slut så allvarligt att vi fick åka till sjukhus för att ta sprutor med ett innehåll som skulle hjälpa till att öppna luftvägarna. Jag möttes av en skäggig, mitt minne är ovårdad, läkare på Karolinska. Sprutan han visade mig, en livrädd sexåringen, var stor som end raket och skulle tas i ryggen. Jag höll min mammas hand och skrek som en stucken gris när han körde in den mellan kotorna i ryggraden. Det är svårt att komma över sådana minnen.
Min rädsla har nu på äldre dagar avhållit mig från att ta den årliga vaccinationen mot influensa. Tills nu. Läkare har å det bestämdaste givit mig rådet att ta sprutan, jag tillhör ju dem som ligger i riskzonen.

I dag stod jag där på vaccinationsmottagningen tvärs över gatan och sa med klen stämma att jag skulle ta den där vaccinationen mot årets influensa. En äldre och mycket vänlig sköterska tog med mig in i ett litet rum, bad mig sitta på britsen och låta vänster arm hänga fritt.
Hon satte sig på en pall och tvättade rent med en tuss. Jag stålsatte mig och blundade. Fyra sekunder senare stod hon upp igen.
-Ska jag inte få någon spruta? frågade jag.
-Det är klart!, sa hon.
-Du har ju inte ens rört mig, sa jag.
-Dom kallar mig vaccinatörernas Zlatan, sa hon.
-Du har botat min sprutfobi, sa jag.
-Då kan du väl komma tillbaks till mig nästa år, sa hon.
-Måste jag vänta så länge, sa jag.
-Det finns annat du kan vaccinera dig mot, sa hon.
Vilken dag! Vilken lättnad!