Hillary Clinton
”En kärring kan bli USA:s nästa president”
Nej, ingen seriös rubriksättare skulle komma på tanken att sätta en sådan rubrik. Om någon gjorde det skulle ett ramaskri följa. Med rätta. Reaktionerna skulle innehålla ord som könsdiskriminering, kränkning, övergrepp, förtal, rasism osv.
Den ansvarige skulle få sparken trots flera pudlar. Den ansvariges chef skulle få stå med skammen i offentlighetens ljus. Alla skulle vara upprörda. Alla utom några äldre män på yttersta högerkanten.
Men följande rubrik skulle ingen reagera på:
”Ännu en gubbe blir president i USA”
Tvärtom skulle en sådan rubrik mer än väl ha ”täckning” i texten under rubriken. Ordet gubbe skulle användas konsekvent och ibland med tillhörande adjektiv.
Både kärring och gubbe är i nyhetstexter nedsättande ord. Journalister borde givetvis avstå från dessa benämningar på man och kvinna för att inte sprida fördomar. Undantag gällt givetvis ironi och satir i t ex krönikor eller recensioner.
Själv tycker jag att det är roligt att ironisera över min egen gubbfas. Jag agerar ibland som en typisk äldre man, fast i mina vanor och van att få sin vilja igenom. Jag försöker att ha självdistans till min egen mansroll. Och jag kan skratta åt mitt eget gubb-beteende. Men när andra vuxna kallar mig gubbe är jag inte road. Då är det ett skällsord, lite som att kalla en färgad man för neger.
Med denna bakgrund är det märkligt att många liberala- och radikala feminister anser sig ha rätt att använda sig av ordet gubbe i sina texter utan den minsta tvekan. Som DN:s ledarskribent Amanda Björkman:
”Gubbarna är inte problemet” är rubriken på hennes text (dn 14/4). Under rubriken kan jag läsa:
”Gubbvärldens problem är inte att den består av gubbar. Det är att deras sammansättning avslöjar att andra – mer lämpliga personer – sannolikt har gallrats ut just för att de är icke-gubbar. (tänk om det stod kärringar istället för gubbar)
Amandas text handlar om glädjen över att det blir allt fler kvinnor på topp i politiken, både svensk och amerikansk, om nu Hillary Clinton bli vald. Jag delar fullt ut Amandas glädje över detta, glädjen över att det äntligen rör på sig till kvinnornas fördel. Redan på 70-talet gick jag i demonstrationstågen, höll min dåvarande flickväns hand, och skanderade ”Hör min bön, lika lön, kvinnors rätt på alla sätt”. Ja, det går långsamt i politiken.
Men, Amanda, fundera lite över ditt ordval. Du skriver ofta engagerande och bra. Jag har stor respekt för dina åsikter. Låt mig behålla den respekten.