Lagom.
Det fanns en tid då jag hatade det ordet. När jag var ung, yngre, och ville leva fullt ut var lagom ett ord för det fega Sverige. Ett ord för Svensson och för dem som inte riktigt vågade. Lagom var som färgen beige. ”Fuck Lagom”.
När jag var liten brukade min pappa säga att man ska vara moderat i sin livshållning. Han menade inte moderat i politisk mening. Moderata Samlingspartiet fanns inte. Då var det Högerpartiet. Nej, han menade att man skulle vara måttfull. Det vill säga Lagom. Jag rynkade på näsan och drömde om något helt annat. Lagom var aldrig bäst.
Nu, när fasen stavas pensionär, älskar jag lagom. Det har blivit en livsstil. Lagom med mat, lagom med alkohol, lagom med motion osv. Lagom är helt enkelt kärnan och mittpunkten för ett hälsosamt liv. Medelvägen mellan ytterligheter, kompromissernas väg, har ju varit kärnan i den svenska modellen. Ja, lite tråkigt, men i det stora hela en mycket framgångsrik väg.
Lagom var alltså i min ungdom lika med tråkigt. Nu är det tvärtom. Lagom innebär att jag kan göra allt det där som jag inte hade kunnat göra om jag var ohälsosamt fet, alkoholiserad, soffliggare eller gnälloholic.
Men vad händer när man ser med sin lagomblick på omvärlden?
Lagom med jämlikhet = Manschauvinism
Lagom med bilar = Kraftigt höjda biltullar.
Lagom med tiggare = Tiggeriförbud
Lagom med skatter = Alliansen
Lagom med flyktingar = Heja, Norge
Lagom med försvarsmiljarder = Putin
Lagom med invandring, ja, då riskerar man att hamna i knäet på Sverigedemokraterna. Men å andra sidan är lagom också ett ”skydd” mot ytterligheter.
Så det är som det brukar vara med någon eller något man älskar. Bakom ytan är det inte sällan problematiskt och det mesta har en bak- eller skuggsida.
Men ibland kan det vara rätt skönt med skugga. Jag tror att det då är viktigt att krama om sitt lagom. Annars är risken stor att man blir fast i en ytterlighet.
Så trots allt, lagom är bäst. Länge leve Lagom!