Monica, min vän,
Den värsta chocken har lagt sig. Jag och alla dina andra vänner har tvingas acceptera att livet fortsätter utan dig. Så är det ju alltid. Det är så vi måste göra för att själva kunna gå vidare. Om du hade fått frågan skulle du ha svarat: ”Fortsätt som vanligt. Oroa er inte för mig, jag har det bra”.
Vi har känt vandrat sedan 70-talet. När en sådan bekantskap plötsligt upphör går såren aldrig riktigt att läka. Vi har ju så många gemensamma minnen. När vardagen tar över så är det nu med en gråare ton. Den där vetskapen om att vi aldrig mer får träffa dig är svår.
För ett år sedan gick din man, Lars, bort lika plötsligt och oväntat som du nu har gjort. Det är som om ni plötsligt har sugits ner i ett stort hål. Vi andra står kring det där hålet och fattar ingenting. Men alla tänker vi samma sak. När är det min tur?
Du skulle ju just nu börja ditt liv som pensionär. Du hade flyttat närmare dina barn och barnbarn. Du var inne i en läkningsprocess efter din mans bortgång. Du hade det svårt men det gick åt rätt håll. Det fanns en ljusning längre fram.
Vi andra skulle hjälpa dig, ta med dig på våra middagar, resor och utflykter. Det skulle bli bra, längre fram. Vi skulle ta hand om varandra, som vänner gör. Så rycks du bort mitt i alla planer för framtiden.
Du jobbade inom vården, tog hand om gamla människor. Du har tröstat så många gamla, hjälpt dem mot sin dödsångest och du har sett döden på nära håll så många gånger. Jag tror det hjälpte dig när Lars gick bort, din erfarenhet, kunskap och omtanke lindrade.
För knappt ett år sedan, när vi satt och pratade, du och jag, om din sorg efter Lars så sa du: ”Livet är så här, det är något vi måste acceptera”.
Men jag känner att jag har svårt med acceptens just nu. Jag har svårt för uppenbara orättvisor. Jag får hela tiden försöka behärskar min irritation, trycka ner min ilska. Om du varit här hade du sagt något förlösande men…
När jag och dina andra vänner satt där i kyrkan och prästen talade om Guds barmhärtighet så trängde sig den där ilskan på. Jag hade lust att ställa mig upp och fråga prästen:
”Barmhärtighet, vilken jäkla barmhärtighet? Vad säger Monicas barn och barnbarn om Guds kärlek när de förlorat båda sina föräldrar i olika sjukdomar på mindre än ett år. Vad är det för budskap Gud vill ge? Va?”
Jo, jag blir lite naiv när ilskan tar över. Jag är inte religiös och har alltid haft svårt att förstå talet om den Gode Guden. Jag förstår att sagan om Gud, Jesus och Den helige anden är viktig för många människor. Sagor mår vi bra av bara vi inte förväxlar dem med verkligheten.
Avslutningsvis vill jag citera Leonardo da Vinci: ”Såsom en väl tillbringad dag bringar god sömn, så bringar ett väl levt liv, en fridfull död”. Stämmer det har du det mycket fridfullt just nu.
Vi ses