Rädslan för de okända

Jag sitter i köket i radhuset i Täby. Jag har just kommit hem från skolan och mamma har fixat te och smörgåsar med ost och leverpastej. Året är 1966 och jag är 15 år. Då ringer det på dörren. Mamma går och öppnar men kommer snabbt tillbaka med stora ögon. Hon gestikulerar och viskar halvhögt:
”Det står en svarting utanför dörren”.

Jag tittar oförstående på henne.
”Han talar engelska. Hjälp mig”.
Jag går till dörren. Den mörkhyade mannen vill sälja kopior av dålig konst. Mamma står en bit bakom mig i skuggan i hallen och viskar.
”Säg nej, vi ska inte ha något.”
Jag säger ”No, thank you!” och ler vänligt. Mannen lommar i väg till grannen i radhuset bredvid.

Jag minns den här episoden när jag googlar och råkar få syn på Olof Palmes numera berömda radiotal om invandrare i december 1965. Palme säger bl a:
”Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla.”

Och så var det naturligtvis för min mamma. Okunnighet och rädsla för det obekanta. I hela sitt liv hade hon endast träffat en handfull mörkhyade människor. Vid den här tiden, då Palme höll sitt tal och min mamma blev rädd för det okända, omfattades invandringen till Sverige av människor från våra granländer, främst Finland, och från mellan- och Sydeuropa. Det var nästan uteslutande arbetskraftsinvandring. De som kom hit fick snabbt jobb i tillverkningsindustrin. Asylsökande från Afrika, Asien och Mellanöstern var ovanligt. För en hemmafru i en förort, som min mamma, var okunskapen om invandrare nästan total.

Förändringen kom i slutet av 60-talet. Då minskade efterfrågan på arbetskraft i Sverige. Invandrarna fick allt svårare att få jobb. Perioden 1970 till 1985 blir en övergångsfas från arbetskraftsinvandring till flykting- och anhöriginvandring.

Om min mamma hade öppnat dörren i dag hade hon inte reagerat. Dessutom hade hon förmodligen kunnat engelska och konverserat med den mörkhyade försäljaren, ja, rentav köpt en taskig kopia av en afrikansk elefant på savannen. En sak är säker, hon hade aldrig formulerat sig som hon gjorde vid köksbordet i radhuset 1966.

Och jag undrar vad Olof Palme hade sagt om han höll sitt radiotal i dag. De grundläggande värderingarna hade med säkerhet varit desamma. Och jag är ganska säker på att min mamma hade lyssnat och blivit imponerad.