Det är så här jag ser ut. Det är så här jag känner mig. I januari och februari. Två fullkomligt löjliga månader för oss stackare som bor i Sverige. Alla är mer eller mindre sjuka. Mina lungor visslar av kall, förorenad luft. Jag orkar inte riktigt öppna ögonen. Min fru säger att det är så här jag ser ut… nu för tiden.
Det är inte roligt.
Jag hör taskigt, ser illa, mina lungor visslar och jag har fått strumpfot. Jo, alltså, det är när det känns som om strumpan rullat ihop sig under foten fast den inte har det. Strumpfot hänger ihop med årets första månader. Det är bara i januari och februari som jag har strumpfotsymtom. Det måste vara kopplat till den råa kylan, den dåliga luften och bristen på värme och sol. På sommaren har jag aldrig strumpfot och ytterst sällan lungvissel.
Så varför bor vi här? I dessa månader. Det där klart att om du bor på landsbygden där snön inte är en smutsig, förgiftad sörja och där det gnistrar så där underbart när solen någon enstaka gång tittar fram. Då går det an. Men det är ju inga som bor på landsbygden längre. Nästan inga. Alla vill bo där snön är skitig och luften förorenad. Det är konstigt. Rent av löjligt.
Nä, jag gosar in mig i den mjuka fällen och struntar i att öppna ögonen. Jag tänker ligga här tills jag hör (om jag får ordning på hörapparaten) talgoxens vårläte. Då när vårsolen strilar genom skitiga storstadsfönster ska jag resa mig upp, sticka ut mitt fula tryne och spana efter tussilago och krokus.
Sedan ska jag ta mig ut i naturen med lätta steg utan den minsta antydning av strumpfot. Jag överlever av den drömmen och somnar om.
Strumpfot… Se där. Jag fick lära mig något nytt i dag också!