Alla sover när jag lägger ner min massäck i ryggsäcken. Smyger ut i trapphuset. Möter tidningsbudet som erbjuder min morgontidning. Men jag skakar på huvudet. Jag viskar:
”Jag har fått nog!”
Jag går tidigt i gryningen, i god tid innan morgonrusningen, tyst stänger jag dörren bakom mig, dörren till huvudstaden. Tyst så att jag inte väcker någon twittrare eller bloggare.
Jag har gått ett bra tag när jag vänder mig om, ser förorterna försvinna i morgondimman. Jag andas lättare nu, luften är renare, dofterna är skog och sjöar. Efter en stund ser jag skylten:
”Glesbygden”.
Jag är varm av min långa promenad när jag sätter mig på en gammal mjölkpall vid vägkanten. Jag dricker kaffet i termosen och äter en smörgås med ost. Jag hör tystnaden och blir lite osäker. Var är alla? Jag nynnar för mig själv för att bli lugn. ”Det är bara ovana”, tänker jag.
En stund senare når jag byn. Det lyser i stugorna och jag andas in lukten av vedeldat. ICA har inte öppnat ännu. Men utanför bageriet står en äldre man. Han stöder sig mot en sopkvast. Han känner igen mig.
”Vad gör du här så här års?” frågar han.
”Jag har fått nog”, svarar jag.
”Redan? Det har ju knappt börjat.”
”Det är just det, det skulle aldrig ha gjort det, börjat om”, säger jag.
”Här är det som det är. Bättre lär det inte bli, men en bortglömd sanning är ändå en sanning.”
Han skrockar och försvinner in i bageriet. Kommer tillbaks med en påse med nygräddade wienerbröd och en varm sirapslimpa. Han lämnar över påsen och fortsätter sopa.
”Hör av dig om du behöver björkved”, säger han.
I stugan är det råkallt och mössen har gnagt på gummilisten till kylskåpet. Men jag har det som behövs och efter en stund sprakar det i kakelugnen. Jag virar in mig i en filt och väntar på värmen, äter sirapslimpa ett frasigt wienerbröd och ser de första solstrålarna bakom grannens vedbod.
Jag lutar mig tillbaka och känner hur lugnet omfamnar mig. Här ska jag stanna till mars, tills dess allting är över. Det känns bra.