Dagar som dessa, då gråheten ligger som en fuktig yllefilt över livet, då är det lätt att falla in i rollen som den sura gubben. Särskilt om denna gråhet ackompanjeras av andra motgångar, även om de är av ringa betydelse.
Som att katten är för påträngande och jamar för ofta och för högt. Eller att jag får ett mindre utbrott över att gummihandskarna, som jag ska ha när jag rengör ugnen, är gjorda för små kvinnohänder. Jag skäller på min fru, Lena, för att vi inte har några i min storlek. Till detta utbrott ställer sig givetvis Lena helt oförstående. ”Om du villl ha gummihandskar i din storlek för du väl för i hel… köpa dem själv.” Hur rätt har hon inte.
Men, dagar som dessa, då ett leende är lika långt borta som en fredsplan för Ukraina, då har jag lätt att få återfall i olika grader av manschauvinism med spår av härskartendenser. Det kan göra en skitgrå dag till ett litet helvete.
När det går så långt, och jag vet alltid att felet är mitt, händer det att jag gör saken än värre genom att ta på mig offerkoftan. ”Här ställer jag upp och ger katten mat och rengör ugnen. Och vad för jag för det? Sarkasm och en utskällning. Livet är orättvist!”
Och samtidigt som den fuktiga gråheten utanför fönstret övergår i mörker sänker sig tystande i lägenheten. Vem vill prata med en diktator som får utbrott över en skitsak?
Så jag gör middag och till glaset vin tar jag upp en ny tråd. Jag börjar prata om våra barnbarn. Och då släpper spänningen. Och till kaffet vid teven är det som vanligt igen. Gråheten ser vi inte längre och vem vet, i morgon kanske det blir sol.