Teckning: Anna Guttorp
Det är 70-tal. Jag är på reportageresa i Roslagen för Norrtelje Tidning-Roslagens Tidning. Med mig har jag min då ständiga följeslagare, Golden Retrievern, Essa. Vi var ett oslagbart team. Hon snokade upp nyheterna och jag skrev. Tillsammans levererade vi scoop efter scoop.
Essas luktsinne och min fingertoppskänsla var en perfekt kombination. Vi hittade bortsprugna kor, älgar i Societetsparken, gubbar på fyllan och katter i träd. De senare hade Essa själv jagat upp i trädtopparna, men det avslöjade vi aldrig. Ingen ifrågasatte så länge vi levererade.
Varje morgon när vi dök upp på redaktionen stod kommunreportern Christer Mårtensson beredd med en färsk tidning. Essa slet den ur handen på honom och tuggade sida för sida tills tusentals små pappersbitar täckte redaktionsgolvet likt vinterns första snö. Varje morgon samma procedur.
Vi var älskade och respekterade på redaktionen… eller.. ja, chefredaktören Lars Hultén var inte jätteroad, han muttrade något om att vi jobbade på en redaktion och inte i en djurpark, stjärnreportern Elisabeth var allergisk och städerskan Gudrun hatade oss, men annars så…
Det var ute på vägarna i Roslagen som vi var i vårt verkliga esse, Essa och jag. Lokalbefolkningen hukade i sina stugor. En del fruktade oss, andra var fulla av beundran. Vi avslöjade och sopade rent. Då får man respekt.
Beviset på vår framfart ser ni på den här teckningen gjord av Anna Guttorp, som då var tecknare och illustratör på tidningen. (Kram Anna, du är grym)
Ser ni något liknande i dag i glesbygden? Nej, när tidningar och lokalredaktioner blir allt färre blir givetvis denna syn allt ovanligare. Tacka vet ja 70-talet då journalist-team, som vi två här ovan, gav försäkringar om rättvisa och demokrati!
Där satt den!
Visst är det härligt med nostalgi..!
Ja,en kopp nostalgi och ett glas rödvin om dagen håller doktorn borta!