Kulturelitens mobbning av nya kulturministern, Alice Bah Kuhnke, fortsätter. Aftonbladets Martin Aagård, Expressens Jens Lilljestrand, sydsvenskans Per Svensson och DN:s Björn Wiman är några av de män som går i täten för det ”tåg” med kulturjournalister som öser förakt över Alice Bah.
De anklagar henne för att sakna kulturpolitiska visioner, för att leverera floskler och ”substanslöst lullull”.
Häromdagen svarade hon på kritiken i en artikel i DN. Hon skriver bl a: ””Regeringens huvudsakliga kulturpolitiska prioritering är att kulturlivet ska få bästa möjliga förutsättningar att utvecklas. Som ansvarig minister kommer jag, med all kraft och engagemang, att ägna min tid, kunskap och energi åt att kulturen äntligen får den uppmärksamhet den förtjänar”.
På detta svarar DN.s kulturchef Björn Wiman bl a att DN-artikelns ansamling av floskulösa utfästelser, stundtals balanserande på pekoralets brant, ytterligare kommer att få marken att gunga under hennes fötter.
Finkulturen, som här till större delen representeras av Stockholms innerstad, består inte bara av män. Även kvinnor är med i denna mobbningsmarsch mot kulturdepartementet. Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturchef, var ju bland de första som gick med i tåget.
Vad beror det då på, detta förakt mot Alice Bah Kuhnke?
Ja, kritikerna är upprörda över att Alice Bah Kuhnke ännu inte har plöjt ny mark, inte leder ett kulturpolitiskt avantgarde, inte stormar fram med fradga kring läpparna och väser revolution. Och de är förnärmade över att den nya kulturministern inte niger och bockar eller imponeras av de etablerade och de i skrift och tal belönade. Hon går i sin egen takt, troligen i lågskor, och nöjer sig med att konstatera att kulturen, under hennes ledning, ska få den uppmärksamhet den förtjänar.
”Men Gud så fantasilöst, inte ett spår av kreativitet eller intellektuell retning. Bah, vad vet denna människa om det som glöder i kulturens epicentrum?”
Grabbarna och några av tjejerna skrattar hånfullt och dunkar varandra i ryggen. Och ingen eller ytterst få utanför de fina rummen, många av dem på Södermalm, höjer sin röst mot denna mobbning. Nej, det går inte, då får man ju aldrig komma in.
Det stormar i ankdammen. Men Alice, hon bara ruskar på sig lite, och går vidare.
Oförskämt! Eller hur?