Nytillträdda presidenter får det, premiärministrar likaså. Till och med höjdare inom näringslivet kan ta det lugnt de första veckorna. Alla får de en smekmånad. En period, om inget ovanligt inträffar, då journalister ligger lite lågt och medvetet avstår från att använda megafonen eller fet versal i rubrikerna.
I USA får presidenten tre månader på sig. Så här skrev DN om Obama:
”De tre första månaderna brukar beskrivas som ett test av den nye ledaren och samtidigt som en smekmånad. Under den perioden har den nye ledaren ännu folkets och kongressens förtroende och därför stora möjligheter att fullfölja sin politik.” (dn 26/4 2009)
Men kulturministern i Sverige, Alice Bah Kuhnke, får ingen smekmånad, inte ens en smekvecka. Och i dag (måndag den 10/11) försvarar DN mobbningen av kulturministern på ledarplats. En ledare byggd på klyschor om det som anses vara journalistikens villkor. Påhoppen på kulturministern försvaras med ett välkänt och utnött argument:
”Kvar finns ändå mediernas uppgift att närgånget och noggrant granska makten.”
Jovisst, men det är inte fråga om den självklarheten här. Istället handlar det om hur en stor del av journalistkåren beter sig. Att skrika högt och slå på trumman innan de nya statsråden hittat rätt i regeringskorridorerna är inte bra journalistik. Många, infe minst kulturjournalister, är som bortskämda småungar. De skriker och bankar om de inte får genom sin vilja.
Frågor om regeringsbildning och nya förslag och direktiv är självklara även under de första veckorna. Presidenten testas och det är något som en kulturminister också få stå ut med. Men kravet att leverera en färdig kulturpolitik av en person som under mycket kort tid varit förberedd för sitt nya jobb är inte rimligt. (Lämpligheten i att tillsätta en sådan person faller på statsministern, inte på Alice Bah Kuhnke)
DN avslutar sin ledare så här:
”Som regeringsparti får man ingen smekmånad”.
Jaså?
Högst upp till höger på DN:s ledarsida kan vi läsa:
”DN står fri från alla partier och organisationer och verkar i en humanistisk upplysningstradition – för tolerans, demokrati och en fri ekonomi”
Då vill jag ställa en fråga till DN:s chefredaktör, Peter Wolodarski:
Är DN:s skriverier, i fallet Alice Bah Kuhnke, ett exempel på tolerans i en humanistisk upplysningstradition?