När jag under min tid på TT bl a bevakade regeringen hade jag förmånen att ibland få intervjua dåtidens politiker och tjänstemän. De som då hade makten. Olof Palme var en person som jag då hoppades på att få intervjua. Men jag var lite för grön då så det blev andra lite mer erfarna journalister som fick den förmånen.
Men en intervju fick jag med Olof Palme, av en slump. Det är inte tidernas bästa intervju och troligen den kortaste, den bestod bara av en fråga.
Jag är ganska säker på att året är 1983. Jag möter en man med nedböjt huvud och långsamma steg i en korridor i Rosenbad. Det är bara han och jag just där och just då. När vi passerar varandra i korridoren nickar vi avmätt. Jag ser då att det är Olof Palme. Jag stannar men han lunkar vidare. Jag tänker att nu har jag chansen. Jag måste fråga någonting. Jag ropar till hans rygg:
”Hur är läget?”
Han stannar mitt i ett steg. Han står still några sekunder med ryggen mot mig. Så vänder han sig långsamt om. Han ser lite irriterad ut, nästan hånfull. Jag hinner tänka att det var en ovanligt korkad fråga att ställa till Sveriges statsminister. Jag fick chansen men sumpade den.
Då får jag ett kort och snabbt leende och han säger trött:
”Läget? Ja, man kan väl säga att det borde ha varit bättre. Men å andra sidan kunde det också ha varit mycket sämre.”
Så vänder han sig om och lunkar vidare. Med ryggen mot mig ropar han:
”Känner vi varandra?”
Jag ropar tillbaka:
”Jag jobbar på TT…äh…”
Han säger inget mer men jag tror att han nickar svagt. Vi går åt var sitt håll och vi träffas aldrig mer.
När jag kommer ut från Rosenbad känns det bra. Jag har ju intervjuat Olof Palme.