Profeten Muhammed

Inresevisa? Nej, knappast. Jag var helt lämnad åt min egen överlevnad, min fantasi och kreativitet när tidsmaskinen släppte ner mig på den heliga fredagen framför bönehuset i Mekka år 610. 

Muhammed hade vid den här tiden haft sina första uppenbarelser och påstådda möten med ängeln Gabriel. Han var fortfarande gift med sin första hustru, Khadidja, som han för övrigt var trogen till dess hon dog 619. (Senare gifte han sig med ytterligare tio kvinnor). Muhammeds mål, då 610, var bl a att omvända stadens hedningar, ett farligt jobb för den då 40-årige Muhammed.

Här är mitt reportage:

”Muhammed var rädd när han gick upp på kullen i Mekka. Förra gången han talat offentligt hade han blivit stenad och om inte hans vänner skyddat honom hade han blivit dödad. Nu möttes han av misstänksamma ögon och hånfulla leenden, hundar skällde på honom och åsnorna blängde. Hans anhängare, mest kvinnor och slavar, höll sig i bakgrunden, de riskerade att bli piskade eller tillfångatagna av ordningsmakten. Det var den heliga fredagen och alla var lediga. Till och med kvinnorna och slavarna fick röra sig i staden. Många gick till den öppna platsen utanför bönehuset, de hade med sig gåvor till sina avgudar. 

Muhammed klev upp på en stor sten så alla kunde se honom.

”Se er omkring”, sa han. ”Se allt det underbara, se oliverna, kamelerna och åsnorna, se solen och månen, se havet med dess fiskar, se bergen och skogarna. Vem tror ni skapade allt detta, tror ni att det var era stengudar, lika kalla som de är döda? Det finns bara en gud, en skapare, Allah är den ende, han skapade oss människor ur en droppe blod. Allah är en, han är den allvetande.”

”Vem är väl du?” ropade en judisk köpman från sin smyckade bärstol. ”Vem tror väl på en fattig tokstolle som varken kan läsa eller skriva, mina kameler är klokare än du. Gå hem och visa dig inte här mer.”

Omar, Muhammeds närmaste, viskade till honom att han borde lämna kullen innan ordningsvakterna drog sina svärd. Men Muhammed, som blivit provocerad av köpmannen, hade fått nytt mod.

”Allah är den ende, glöm era avgudar, vänd er till Allah”, ropade Muhammed.

Några av åhörarna blev upprörda av hans ord, andra skrattade. Men många av kvinnorna i bakgrunden kände ett spirande hopp, de ville göra någonting för Muhammed men de flesta vågade inte. (Jag stod ju mitt ibland dem och även om jag inte förstod deras språk så var deras beundran och förtjusning för Muhammed inte svår att förstå) En av kvinnor som smugit närmare Muhammed blev uppmärksammad av en polis på en mulåsna, han red genast fram och gav henne en knuff så att hon ramlade omkull. Muhammed såg vad som hände och pekade på mannen på åsnan.

”Allah som skapade män och kvinnor ska straffa sådana gärningar. Livet börjar vid kvinnans fötter. Det ni gör mot era kvinnor, slavar och döttrar är fel”, sa han.

En sten snuddade vid hans axel och nu började folkmassan tränga sig på. Ordningsmakten drog sina svärd och Muhammed förstod att han även denna gång hade gått för långt. Omar drog ner Muhammed från stenen och några av hans vänner såg åter till att snabbt föra bort honom och i skydd av olivträden lyckades de undkomma. (Jag tog mod till mig och följde efter Muhammed och hans följe. Tog upp mobiltelefonen ur ryggsäcken för att försöka få en bild av människomassorna, de uppretade judiska köpmännen och den flyende Muhammed. Gissa, det visade sig att en iPhone inte klarare ökensand, i alla fall inte den i Mekka från år 610. Den var stendöd. Men Muhammeds anhängare visade var han bodde och jag smög fram till ett av fönstren utanför matrummet)

Senare vid middagsbordet tog en av Muhammeds farbröder till orda.

”Om nu Allah, som du säger, har utsett dig till profet, borde han då inte ha gett dig kraften att visa vem du är. Jesus gjorde under, botade sjuka och delade vattnet. Om folket ska tro dig måste Allah ge dig kraften att visa vem du är.”

”Du drar löje över vår stam”, sa en annan av släktingarna. ”Du utmanar stadens härskare, dina anhängare blir misshandlade och nu måste vi bekosta män som ska skydda dig dygnet runt. Och varför? Du för kvinnornas talan och förlöjligar gudarna.”

Muhammeds ögon var svarta. Han reste sig häftigt.

”Det finns familjer som offrar sina döttrar till avgudarna. De förmögna behandlar sina kvinnor som djur, de kan köpas och säljas och deras ställning är lägre än djurens, än kamelernas och åsnornas. Jag har talat med kvinnorna i deras tält, med slavarna och slavinnorna. Det lär sig mina dikter utantill, de sjunger dem på fälten, aldrig ger jag upp min kamp, jag är utsedd av Allah, den ende”, sa han.

”Du lever inte som du lär”, sa hans farbror. ”Du är ju själv en livsnjutare, du tycker om kvinnor, du berusar dig på vin och skickar slavar att göra dina ärenden.”

”Jag är sändebudet, det vet kvinnorna, de ger mig njutning och vill behaga mig för att de fylls av lust och kraft av mina ord, jag är Allahs profet på jorden”, sa Muhammed.”

Här fick min resa ett abrupt slut. Oförberedd rycktes jag tillbaka till vår tid. Jag hade helt enkelt inte tilldelats mer tid i det förflutna. Jag damp ner med mitt lakan och ökenkängor i mitt eget vardagsrum framför min förvånade fru och skräckslagna katt.

Vad fick jag då lära mig av denna tidsresa? 1. Det är sant att Muhammed var av kött och blod, en levande profet. 2. Han var en mycket modig och sympatisk man med enorm utstrålning. 3. Han kämpade vid denna tid för rättvisa och respekt för kvinnor, slavar och fattiga. Han krävde t ex att kvinnor skulle rankas högre än åsnor och kameler. Ett modigt krav år 610 i Mekka.

Senare, 622, skulle Muhammed fly till Medina där han upprättade sin bas för sin kamp mot de styrande i Mekka. Det krävs nog en ny tidsresa för att lära känna krigsherren Muhammed. Det skulle flyta mycket blod innan han kunde återvända till Mekka år 630. Han lät bl a återuppbygga templet Kaba. Mekka har sedan dess varit den islamiska världens centrum.