Foto: Peter Dahlgren
Hej, Jag heter Tove och det är jag som är The Coach. Man kan väl säga att jag är en slags rådgivare till morfar. Jag bestämmer vad som ska publiceras och vad som bör gå i papperskorgen. Vilket är tur ska jag säga. Oss emellan skriver han en hel del som kanske inte borde ha skrivits.
Nu kanske du undrar hur det kommer sig att en en tjej som just har lärt sig att krypa kan ge råd till 65-årig pensionär, en man med ett långt liv och stor erfarenhet. Sanningen är att vi just nu är på samma plan. Det gäller att smida medan järnet är varmt, så att säga. På min ettårsdag, den 2 juli, är sannolikheten stor att jag, rent intellektuellt, har passerat hans nivå. Han är ju man. Med mormor är det en helt annan femma. Hennes kunskap och klokhet tar lång tid att uppnå. Det är ett glädjande framtidsperspektiv, det att jag kommer att bli kvinna.
Du undrar säkert också om jag verkligen kan läsa? Ibland funderar jag på om inte morfar tror att jag kan det. Varför skulle han annars lägga sina manus framför mig. Om jag skrynklar ihop pappret och stoppar det i munnen uppfattar han det som om jag gillar det han skriver. Om jag spottar ut Findus mangobanan på manuset eller sopar ner det på golvet, jag då kommer det aldrig att publiceras.
Om det blir för mycket mangobanan händer det att han blir sur. Men sådant får man ta.
Att vara Coach är inte bara en dans på rosor.
Redan så klok. Hon kommer att gå långt den här tjejen.