von Utter

Foto: Peter Dahlgren

Solen står lågt och det är minus åtta när jag går över en av broarna i Färnebofjärdens nationalpark några stenkast från brukssamhället Gysinge i Gävleborg. Det gnisslar under fötterna av nysnö och kameran dunkar taktfast mot bröstet. 

Jag är på väg till ett ställe där jag vet att det finns utter. Jag har försökt fånga den förbaskade uttern på bild i tre års tid. Jag har varit där på våren, på sommaren tillsammans med mygg och broms, på hösten i regndis och som nu på vintern. Jag har stått i timmar  och frusit och allt jag har fått är ett hånfullt gällt skratt och en bit av baken när djuret har slunkit ner i vattnet.

Jag är blåst. Av en utter.

Där på bron möter jag nu en man som, liksom jag, har en kamera dinglande från en rem runt halsen.

”Har du fått några fina bilder?” frågar han.

”Tja, det vanliga, några pippis och lite solglitter i forsande vatten”, säger jag.

”Ja, själv har jag sett uttrar, fick några bra bilder faktiskt.”

Jag stannar och stelnar.

Det kan inte vara sant. Har den jäkla uttern smilat upp sig för en annan fotograf.

”Är det sant?” säger ja besviket.

Han visar stolt sina foton i digitalkameran. Ja, där är den. Riktigt fina bilder på min utter.

”Vad roligt”, säger jag men ser förmodligen inte ett dugg road ut.

Jag går dit mannen pekar och tänker att nu jäklar.

”Fast jag har inte sett något på ett tag, dom har väl lekt klart för i dag”, ropar mannen och jag ger honom en grimas till ett leende.

Död eller levande

Jag går ut nära forsen, en bit av Dalälven, och lutar mig mot ett träd. Jag ser spåren av uttrar men inget levande.

Inget händer, jo, det händer en hel del, en massa vatten passerar mig, korpar seglar förbi och rådjur brölar från skogen, men inga uttrar.

Efter en halvtimme börjar jag frysa. Jag sänker kameran och gör en åkarbrasa. Då kikar den jäkeln upp ur vattnet, ser mig och dyker igen. När jag har fått upp kameran är det lika utterfritt som tidigare.

Efter en och enhalv timme är jag beredd att ge upp. Jag står lutad mot ett träd med rimfrost i mitt orakade ansikte och is i ögonbrynen. Då, i samma ögonblick som jag tänker vända och gå dyker uttern upp på ett isflak, tjugofem meter från mig. Han tittar förvånat på mig. Jag slutar att andas och höjer långsamt upp kameran.

Förmodligen trodde uttern att jag var död eftersom jag inte rört på mig på en och en halv timme, kanske såg jag ut som trädet jag har lutat mig emot.

”Lever gubben?” tänker han säkert i sin tvekan.

Klick, klick, klick. Ha, I got you!

När uttern inser att jag lever är det för sent. När han glider ner i vattnet har jag honom redan i kameran. Äntligen!

”Känn dig blåst, von Utter”, säger jag högt när jag stolt går tillbaka över bron.