Året är 1959. Jag är 11 år.
Det finns inget bättre än Sverige. Det är känslan. Allt är lugnt och välordnat och tryggt. Det är en bild av det socialdemokratiska folkhemmet. Det är en tid då ingen ifrågasätter patriarkatet. Det är hemmafruns storhetstid. Det är en tid skapad av och styrd av män.
Min mamma och jag är vid havet, på landet. Hon vänder bort huvudet och tittat mot horisonten. Inga faror, inga hot. Man kan skönja ett leende på hennes läppar. Hon är lycklig.
Hon håller min hand eller snarare mitt finger. Hon är fortfarande min trygghet. Men jag kisar mot solen, mot framtiden och snart ska jag släppa hennes hand och ge mig ut på egen hand. Jag är förväntansfull och kan knappt bärga mig i min längtan att få bli fri.
Vad hände sedan? Ja, nu vet jag ju det. Jag vet att i min frihet skulle jag så småningom förstå att den här bilden ljuger.
Jag kan inte låta bli att undra om mitt leende hade varit lika förväntansfullt om jag visste då vad jag vet nu. Kanske. Men då hade jag ju ingen aning om vad jag ville göra av mitt liv.
En ska vet jag. Min mamma skulle aldrig bli lyckligare än just då när den här bilden togs. Hon var lycklig då därför att hon inte kände till något alternativ. Hennes drömmar om att bli uppskattad för sin sångröst och för sina skådespelartalanger förverkligades aldrig. Hon var och förblev min pappas fru. Hemmafru.
Hon fann sig i rollen att sköta hem och barn. Det fanns stunder av lycka, som på den här bilden. Men om hon hade fått som hon egentligen hade velat. Ja, då hade hon lämnat hemmet för scenen. Och då hade hon kanske vänt huvudet mot fotografen och visat sitt vackra leende. Det fick hon tyvärr aldrig göra.
Fin bild. Väcker många minnen fråm en tid av framtidstro.
Jag minns den tiden väl, byggde på min bil, körde ut tidningar på morgnarna, jobbade på bussverkstan hemma som praktikant. Min mamma var tillfreds med att vara hemma, hon hade rott hem hela familjen under kriget, sytt kläder åt oss grabbar, lyckades trolla med ekonomi och mat. Pappa var utkallad och låg ute i skärgården och spanade efter Fi. Detta med karriär och möjligheter för en sömmerska på den tiden var inte aktuell.
Det var först in på 50-talet som Sverige, som sluppit kriget hade ett försprång gentemot omvärlden, därför kom efterfrågan snabbare hos oss, vad gäller efterfrågan på arbetskraft.
Här bör nämnas att det hederliga lärlings systemet fick stryka på foten, all arbetskraft som fanns tillgänglig, sögs upp av konjunkturen. Kunde man hålla i en hammare och hjälpligt sköta en såg så var man välkommen som arbetstagare med full lön dessutom.
Intressant,Ebbe. Jag var som sagt liten då men minns den tiden med en varm känsla. Det var tryggt och spännande på samma gång.