Jag håller med Alex Schulman i hans krönika i Expressen: ”Det är inte åldersfascism att byta programledare efter 21 år.”
SVT:s Marianne Rundström och Claes Elfsberg klagar ständigt över att det måste sluta jobba vid pensionsgränsen 67 år. Ja, Rundström har varit programledare för Gomorron Sverige i 21 år. Claes Elfsberg har jobbat 40 år på samma arbetsplats. Det är två bra programledare och journalister men SVT behöver förnyelse. Sluta snacka om åldersfascism. Att sluta vid 67 kanske till och med är i senaste laget. Ge de unga chansen att komma fram med nya idéer och modernt tänkande.

– Gå i pension och släpp fram de unga! –

Mopsen Stewie möter Alva

”Kinesen”, mopsen och smålänningen Stewie, är misstänksamt nyfiken och skeptiskt förundrad över nykomling, Alva. Ännu ett människobarn som luktar gott men som inte har vare sig godis eller tuggpinnar att bjuda på. De är olika som natt och dag men en sak har de gemensamt, de älskar att sova.
Kinesen
Alva sover lugnast med någon form av huvudbonad, det inger en slags trygghet. Stewie vill gärna lägga huvudet på eller mycket nära någons fot. Närhet är förutsättning för en god sömn. En annan likhet med nykomlingen är längtan efter mat. Stewie fördrar emellertid fast föda.
Alva
Stewie är en pussgris vilket har fått Alvas storasyster, Tove, att inta en avvaktande ställning. Hon vill själv bestämma av vem och när hon vill bli pussad. Det är en inställning som Stewie har svårt att förstå. Varför säga nej till kärlek? När det gäller Alva råder totalt pussförbud för Stewie. Det är förbryllande eftersom Tove får pussa Alva och inte sällan gör det. Hur går detta ihop med människors ständiga prat om rättvisa?
Tovis
Uno, Stewies lillhusse, får ibland för sig att Stewie ska bäras. Det är dock uppenbart att smålänningen Stewie är aningen för tung för Uno varför bärandet sällan blir en minnesvärd upplevelse. Vuxna bär aldrig Stewie. Däremot kånkar de ständigt omkring på Alva. Också det känns märkligt.
Uno
Stewie, kinesen, är inte överdrivet förtjust i att bli kallad kinesen. Han är ju trots allt från Småland och har rätt lite med sitt ursprung att göra. Det är dessutom ett smeknamn som man av olika skäl, inte minst kulturella, kan vara skeptiskt mot. Det är bara Alvas morfar som kallar Stewie för kinesen. Det säger nog mer om Alvas morfar än om kinesen, den smålänning som tänker förbli skeptisk till människor och till livet i allmänhet.

Omväxling vid träsket

Äntligen vår och lite värme. Jag sitter på en sten vid en fågelsjö några rondeller och ett par stenkast från Sankt Eriksplan. Kameran med stora objektivet laddad. Jag äter ett äpple och väntar. Förutom fåglarnas vårkvitter är det tyst och lugnt. Inte en mobiltelefon så långt ögat når. En hel vinter har jag väntat på den här stunden, att få sitta på en sten i värmen vid ett träsk. Min fru konstaterar att det är något fel på mig och mina barn är oförstående. Men jag är lycklig. Först kommer fiskgjusen, seglar snabbt förbi ovanför mitt huvud. Ställer mig upp och får en bild sedan är den borta.
DSC_0274
Sedan händer ingenting. Men jag vet att det lönar sig att vänta. Då sätter sig gulärlan på en stolpe en bit bort och sjunger för mig. Den är verkligen gul och grymt charmig.
DSC_0285
Någonting skrämmer ärlan. Det är inte jag. Jag har fått en ny besökare, fältharen. Den sitter en bit bort från mig och sniffar. Är jag vän eller fiende? Konstaterar att den är stor och jag kommer att tänka på att den påminner om en känguru. Om den ställde sig upp på bakbenen och sträckte ut frambenen skulle vi vara lika långa, å då snackar vi 1.90.
DSC_0077
En skugga på marken och haren försvinner snabbt. Det är kärrhöken. På jakt efter någon gnagare, dock betydligt mindre än fältharen.
DSC_0044
Nej, jag börjar bli kaffesugen. Kan vara hemma på Sankt Eriksplan på 40 min. På vägen till bilen ser jag en prick på en trädgren. Tar några bilder. Det är först hemma vid datorn som jag ser att det är min första buskskvätta. Wow! Vilken dag. Å jag som trodde att buskskvätta var ett skämt. Å så lite fika på det.
DSC_0019

Minuter av skräck

Några minuter innan lastbilen mejar ner människor på Drottninggatan är min son, Jonas, på väg till en butik på Gamla Brogatan, två kvarter från Åhléns. Han går exakt samma väg som lastbilen tog. I butiken väntar hans mamma, min fru Lena. En stund efter att han kommit fram ser han och Lena hur människor i panik springer förbi utanför fönstren. Några kommer in i butiken. De berättar om det fasansfulla de blivit vittnen till.
Samtidigt, någon minut efter att bilen kört in och kraschat i Åhléns kommer min dotter, Karolina, upp på Kungsgatan från Hötorgets tunnelbanestation. Hon har sin dotter, Tove, 3 år, med sig. Hon ska också träffa Lena i butiken på Gamla Brogatan. Hon möts av springande människor med skräck i blicken. Hon söker skydd inne på ett kafé i närheten. Panikslagna människor söker skydd också där. Treåriga Tove håller sin mamma hårt i handen när hon hör människor berätta om en lastbil som krossat och dödat människor.
Samtidigt försöker Lena, som vet att Karolina och Tove är på väg till butiken, att nå Karolina på telefon. Hon svarar inte och Lena känner paniken komma. Hon vet ju att hennes dotter och barnbarn kommer att gå Drottninggatan. Är de i säkerhet? Kom de före eller efter lastbilen? Till slut får de kontakt och Lena kan andas ut. Karolina ser en polis utanför kaféets fönster, hon öppnar dörren och frågar om det är säkert att gå ut. Polismannen svarar att hon och de andra så fort som möjligt ska bege sig bort från centrum. Hon tar Tove på ryggen och springer i panik, hon springer längs Sveavägen bort från centrum.
Mina anhöriga hade turen med sig den här gången och klarade sig. Många andra hade inte den turen. Därför får jag en besk smak munnen när jag i dag läser DN:s ledare:
”… När röken sakta skingras stod det klart: illgärningsmännen, vilka perversa mål de än hade, misslyckades ännu en gång…”
Men det är dessvärre inte sant. Jag önskar att det vore det, men nej. Min dotter kommer aldrig att glömma den dag när hon i panik sprang på Sveavägen med sin dotter på ryggen. Min fru Lena kommer aldrig att glömma minuterna innan hon hörde sin dotters röst i telefonen. Min son Jonas kommer inte att kunna släppa tankarna på vad som hade kunnat hända om han gått på Drottninggatan några minuter senare.
Vi kommer över chocken, kämpa vidare för demokrati och öppenhet, vi ger inte vika för galningar och terror. Men den man som körde lastbilen har skadat så många fler än offren för lastbilens framfart. Han har förstört något hos var och en av oss. Tryggheten. Och jag undrar hur treåriga Tove kommer att påverkas av det hon såg och hörde.
”Stockholm knäcker ni inte”, skriver DN. Nej, men stockholmarna har förlorat en del av sin frihet.
680

Slut med suget

images
Förhållandevis sent i livet har jag nu bestämt mig för att det är slut med ”suget” i magen. Nej, det här handlar inte om hunger, mat eller mättnad. Det handlar om bilkörning. När jag 1968 började köra bil kände jag inte till suget. Jag körde då en plåtlåda, Renault 4, den med en paraplykrycka som växelspak. Den var fantastisk att lasta men något sug fanns där definitivt inte. Det gick nästan att springa om den, så klen var accelerationen.
Nu, så där en femton bilar senare, vet jag vad sug är och hur svårt det är att leva utan det. Många män, jo, särkilt män, är offer för det där suget. För många är suget värre än begäret efter nikotin eller alkohol. Tanken att leva utan suget kan få den tuffaste man att tappa lusten, att få ångest och ifrågasätta meningen med livet.
Mitt sug pikade när jag körde en Alfa Romeo i slutet på 90-talet. Jag talar alltså om det där sug som uppstår i magtrakten när du trycker gasen i botten på en bil med många hästkrafter, det där suget du känner när du växlar ner i en kurva och sedan i utgången av kurvan gasar och känner hur bilen suger sig ut ur böjen. Det är underbart, nästan lika bra som sex. För att få en ännu bättre sugorgasm körde jag under några år motorcykel. Det var grymt.
Nu är det slut med det, suget alltså. Min nuvarande suv med härliga 184 hästar, som jag älskar att köra har jag bytt in mot en 120-hästars familjebil med sju säten, för att få plats med barnbarnen, och en miljövänlig, långsam attityd, en slags buss i modern utformning. Och jag gör det på eget initiativ. Jag står alltså inte under hot eller utpressning.
images-1
Jag måste erkänna att mitt beslut också är en slags enmansprotest mot alla unga män (och några äldre som påminner om mig) i sina motorstarka Audi, som skiter i hastighetsbegränsningar och alltid ska vara först. Dessa vägens terrorister borde straffas med var sin Renault 4 med paraplykrycka livet ut. Jag vill alltså köra långsammare för att visa att jag inte är som dom.
När jag var drygt 40 slutade jag röka. Den processen var plågsam och tog flera år. Nu är det lika svårt. Jag pendlar mellan djup sugdepression och hopp om en tillfredställelse i ett lugnare antisugliv. Min förhoppning är att glädjen över att få köra barnbarnen i en trygg och lugn antisugfart ska överbrygga suget efter suget.

Den är här nu

Den är ute nu, Svensk Bokhandels sommarkatalog. Min annons ser ut så här:
svb-annons-åttondel-dahlgren
Om du vill köpa ett ex går du in på Solentro – Böcker o Priser – Bokhandel – Sök upp min bok – Beställ.
Läs recensioner här nedan.

”Springtime”

Hon, barnbarn tre, kom på vårens födelsedag, vårdagjämningen. Hon fick nr: 20836. Jag kallar henne tills vidare för ”Springtime”. Tycker att det passar. Mor och barn mår bra.
IMG_0056

Min bok recenseras

FRAMSIDA
Det är några som har orkat med att läsa hela min bok, ”Jakten på Gråmännen”. Och nu kommer recensionerna. Nu blir boken verklig. Det är ju först när boken är läst som den får betydelse. Det är nu som man får veta om man ska få leva eller dö, som författare. Det är lite som att stå där vid stupstocken. Faller bilan eller ska jag bli räddad i sista stund.

Bengt Andersson skriver:
”Jag blev snabbt fångad av berättelsen, som jag tycker höll boken igenom. Du beskrev den som en fantasy-roman och naturligtvis är den det. Jag har inte så stor erfarenhet av den genren, även om jag läst ”Sagan om ringen”  och några till i samma kategori. Ändå så tycker jag att historien inte är orealistisk om än lite tillspetsad. De finns beröringspunkter med både dåtid och nutid. Jag tänker t ex på gamla tiders brunnsorter med hälsobringande vatten, och på hinduernas heliga flod. Om det fungerade avstår jag från att ha synpunkter på, men man trodde på kraften. Alma (en unik metall, min anm.) med sin unika egenskaper kan man skönja spår av i nya material inom rymdforskningen, för att inte tala om vad nanotekniken kommer att föra med sig. I den nordiska mytologin finns Odins korpar Hugin och Mumin, som också hade säregna egenskaper… Sammanfattningsvis; Jag har haft stort nöje av att läsa din bok. Den är välskriven och engagerande. Det var många episoder i berättelsen som gjorde att läslampan fick vara tänd en stund extra. Jag rekommenderar gärna ”Jakten på gråmännen” till andra för läsning.”

Ola Theander skriver:
”Det är en ny värld som Peter har skapat. En värld som aldrig har funnits, men som är detaljerat beskriven. Djur och växter har fantastiska och fantasieggande namn. Självklart är de båda samhällena som beskrivs (byn Lordi Lorda och staden Mormosa, min anm.) liknande våra med torg och gator och affärer och krogar. De båda orterna styrs på helt olika sätt och likheterna med dagens samhällsutveckling finns där med totalitarism och liberalism. Beskrivningen av hur feminismen i kombination med humanism och liberalism vunnit makten har ännu inte konkretiserats i vår verklighet någonstans. Men det kanske kommer.
Och självklart har vi inslag av religiöst drivna ränksmidare som ivrigt och med alla till buds stående medel försöker gripa makten.
Berättelsen är förstås knuten till ett antal personer vars öden vi får följa närmare och i takt med att man läser boken tätnar spänningen. Det är bra bok, tycker jag. Och om det är som det står på omslaget till boken att detta är den första berättelsen, så ser jag mycket fram emot den andra berättelsen. Peter har gjort ett mycket bra jobb.”

Vill du också läsa? Gå in på Solentro – klicka på Böcker o Priser – Bokhandel. Sök upp titeln ”Jakten på Gråmännen” – Beställ – 170 kronor… och den är din!

Morgonstund med Folke Waxin

Min radio är min väckarklocka. Problemet är att min radio lever ett eget liv. Den bryr sig inte om vad jag ställer i den på. Den väljer själv. Det innebär att jag ibland vaknar till Morgonpasset i P3 och ibland till P4 Stockholm.
Jag har, milt sagt, svårt för Morgonpasset, jag blir stressad av de hysteriskt, i falsett pladdrande, programledarna i Morgonpasset. Jag får rysningar av nyhetssändningarna i Morgonpasset vid åttasnåret då min radio slår på. Inte av innehållet, men av framförandet.
I P4 däremot får jag vid samma tid nyheter från Ekot. Jag får Folke Waxin. När jag får vakna till Folke Waxins lugna, seriösa och trovärdiga röst vet jag att dagen kommer att bli bra. Jag kan då stiga ur sängen med en känsla av tillförsikt och tro på framtiden. I själva verket handlar det här inte ett dugg om just Folke Waxin, det handlar om hans stämband. Det är en typ av stämband som passar bra för nyhetspresentation i radio.
Jag vet med mig själv att jag en morgon, när radion väljer Morgonpasset, kommer att fatta den lilla digitala fyrkanten (radion alltså) i sitt fula plasthölje och kasta den i väggen. Min fru Lena kommer att bli upprörd och den följande dagen kommer att bli kaosartad.
Hon kommer inte att förstå att jag kan bli så arg på några röster. Jag kommer då att försöka förklara att de forcerade rösterna i hög falsettliknande ton inte hör hemma i radio. Jag kommer att säga att cheferna som anställer nyhetspresentatörer endast borde väja sådana som har stämband som lämpar sig för radio. Stämband a la Folke Waxin. Jag vet vad jag pratar om. Jag har presenterat nyheter i radio och teve i drygt 20 år. (Jo, det finns massor med kvinnor som har stämband av samma kvalitet som de som tillhör Folke Waxin, men det behöver jag ju inte ens nämna)
Jag skulle kunna ställa in radion på P1, eller hur? Då skulle jag, om inte min radio under natten ändrade frekvensen, få en kvart Eko klockan 8 innan jag går upp. Men min radio är också min fru Lenas radio. Och hon vill ha skön musik att vakna till. Kompromissen har blivit P4. Rösten är grymt viktig i radio, det borde någon berätta för dem som gör Morgonpasset.
Jo, jag vet, jag skulle också kunna köpa en ny radio som gör som jag bestämmer. Men jag tvekar. Tänk om alla nya radioapparater har automatik som väljer Morgonpasset? Bara tanken gör mig sömnlös.
Och en annan sak. Vad kommer att hända när Folke Waxin går i pension? Snacka om mardröm!
24656

Kurs i politikerförakt

Jag ser ett inslag på nyheterna om en kurs i bilförlossning som en följd av att BB i Sollefteå har stängt. Detta är alltså välfärdslandet Sverige 2017. Det land som bara för några decennier sedan var föregångslandet när det gäller vård och omsorg.

Jag tänker att denna bild av Sverige är ett praktexempel på hur politikerförakt föds.
I nyhetsprogrammen hör och ser vi hur Annie Lööf och de andra broilerpolitikerna talar om och lovar att hela Sverige ska leva.

BB i Sollefteå läggs ner därför att landstingspolitikerna vill spara pengar. Många av dem som bor i området försöker ockupera sjukhuset för att visa politikerna och sjukhusledningen att nu är det allvar, vi accepterar inte beslutet. För i ett land där god vård är en av de viktigaste politiska frågorna är det ett hån att, trots folkets uttalade vilja, stänga BB.

Jo, det är miljoner minus i budgeten, men då måste politikerna på landstingsnivå, på regeringsnivå eller tillsammans komma på en lösning, vara kreativa och omfördela pengar. Det där med kommunalt självstyre för ju aldrig bli ett argument som används mot folket. Nu gäller alternativa lösningar. I annat fall blir Annie Lööfs tal om satsningar på glesbygd och att hela Sverige ska leva tomma floskler.

Vad värre är, det är ur denna verklighet som missnöjet gror och allt fler ropar på små trumpnissar. Allt fler lyssnar till dem med enkla lösningar, populisterna får fler röster och Sverigedemokraterna kan än en gång skåla för nya framgångar.

Västernorrlands landsting behöver 15 miljoner för att hålla BB öppet. Se till att dom får det, Annie, och alla ni andra ordbajsare. Gör något för en gång skull!

IMG_3818
Annie Lööfs trovärdighet? Zero!

3 of 39
1234567