Gunnar – en klippa i glesbygden

Han bor ensam i sin stuga och har ett efternamn som en poet, Ferlin. Men han heter inte Nils, han heter Gunnar. Han ska fylla 89 och är min Granne på landet, i byn Vreta i Gästrikland. Han borde få medalj.

Vi brukar sitta i hans kök och dricka kokkaffe och äta skorpor. Det är så jag får veta vad som har hänt i bygden och i byn sedan senast. Om jag kommer ut ensam och han inte ser mig på några dagar ringer han och frågar om allt är i ordning. Gunnar bryr sig och tänker att den som har haft två hjärtinfarkter kan få fler. Han vet. Han har själv haft flera. Han har dessutom diabetes, krånglande knän och en rygg som håller på att ge med sig. Det är anledningen till att han nu inte sågar sin ved själv. Och han måste ha hjälp av rullatorn när han hämtar ved i vedbon.

Gunnar ser till mitt hus, släpper in sotarn och när jag får anmärkning på att det inte finns något glidskydd för stegen till taket, ja, då svetsar Gunnar, på eget bevåg och utan att säga något till mig, ett skydd av lite skrot han har i verkstaden. Grannen Arne hjälper till att sätta upp glidskyddet och så var den saken klar.

Gunnar och jag har affärer ihop. För många år sedan köpte jag en åkgräsklippare, en liten Stiga. Efter en sommar med återkommande krångel ställde jag in den i vedbon. Där stod den och samlade damm i tre år. När Gunnars röda åkgräsklippare gick sönder sa jag att han kunde få min, om han fick ordning på den.

Han har svetsat och donat lite, bytt ut remmar, fixat ny sadel och svetsat dit skruvar där det tidigare inte fanns skruvar. Nu går den som en Ferrari. Vi delar på den. När jag får soppatorsk kommer Gunnar med sin rullator lastad med en dunk bensin och sedan är det bara och åk.

Sådana som Gunnar är utrotningshotade. Ja, han borde fan ha medalj.
Gunnar

Kommentera