”Gubbe!”

Jag sitter på bussen med en blombukett i knäet. Ska på födelsedagskalas. Bär nya häftiga publish-smäcken, Adidashöstjackan, schysta jeans och mina vans syndicate skor. Jag är cool och känner mig inte alls pensionärig. En ung mamma och hennes son i sexårsåldern sätter sig bredvid mig.

Pojken ler och säger:
”Hej!”.
Jag ler tillbaka och säger också ”Hej!”
Men han släpper mig inte blicken. Han fortsätter att titta på mig en lång stund, hela tiden leende. Sedan säger han högt:
”Gubbe!”
Hans mamma rycker till och ler mot mig, ursäktande. Passagerarna runt omkring är roade.
Sedan förklarar mamman för sin son att man måste tänka på vad man säger, genom att vara otrevlig får man inga nya vänner.

Jag tänker att jag aldrig skulle vilja bli vän med den där snorvalpen. Men jag säger något annat.
”Ser du dom här blommorna. Man önskar sig något och vips blir en av blommorna det man önskat eller fixar så att din önskan blir verklighet.”
Pojken glor på mig.
Mamman ser undrande på mig.
”Den som säger gubbe till mig får ingen blomma!” säger jag.
Mamman bestämmer sig för att spela med.
”Där ser du. Du måste tänka på vad du säger.”

Vi åker några hållplatser under tystnad.
När jag reser mig och ska gå av säger mamman ”Hej då!” och ler urskuldande igen. Pojken är tyst.
Men när jag tar klivet ut på gatan hör jag hans röst, klar och tydlig:
”Gubbe!”