Kapitel 1 – Del sex plus de övriga första avsnitten i en följd. Har du redan läst de fem första, skrolla ner till VI
Hans namn är Sven-Åke Persson. Han ringde upp mig på mobilen.
”Du vet inte vem jag är. Vi har aldrig träffats, aldrig tidigare pratat med varandra.”
Så sa han.
”Vad vill du då?” frågade jag.
Han var tyst en stund.
”Jag har läst din bok, den om det fria landet, ”Befrielsen”, jag har läst Jakten på Gråmännen”, sa han.
”Jaha, det var roligt att höra.”
”Roligt? Jag är inte så säker på det. När du får veta det som jag vet kanske det inte blir så roligt.”
Nu var det min tur att vara tyst, avvaktande och misstänksam.
”Vad är det du vet?” frågade jag.
”Du har baserat din bok, din berättelse, din fantasia, på några få dokument, några få anteckningar från din farfar och en karta, eller hur?”
”Ähh..ja.”
”Å så har du fantiserat kring denna karta och dessa rader. Det du har skrivit är inte sant men det är heller inte osant. Det är inget mästerverk men heller inget parantes. Boken har en nyckel till något fantastiskt. Något som världen inte känner till… och, i ärlighetens namn, kanske inte vill känna till.”
Min kritiska hållning till obekräftade uppgifter slog nu till med full kraft. Vem var egentligen den här Sven-Åke Persson? En man med tomtar på loftet?
”Kom till saken, vad vill du?” sa jag med tydlig irritation.
”Vi måste träffas, jag har saker jag vill visa dig.”
”Vadå för saker?”
”Det kan jag omöjligt avslöja på telefon.”
”Du får ursäkta, men det du sagt låter inte så seriöst och jag vill ogärna kasta bort min tid…”
Han avbröt mig.
”Din farfar hette Albin och min farfar, Luther, var godvän med honom. De hade en hemlighet tillsammans”, sa Sven-Åke.
”Vad då för hemlighet?”
”Befrielsen, det fria landet.”
”Jag förstår inte?”
”Nej, det är därför vi måste träffas. Jag är gammal, fyller snart 90. Jag kommer att dö snart. Innan jag dör måste jag berätta det jag vet och visa några bilder. Du får sedan bestämma vad du vill göra med det du får veta. Min berättelse är mitt arv till dig.”
Nu visste jag varken ut eller in. Antingen var Sven Åke Persson en man med livlig fantasi, i värsta fall en galning… eller så hade han verkligen någonting att berätta. Han visste ju vem min farfar var. Journalisten inom mig vaknade till liv. Det här kunde vara en bra story. Det kunde knappast skada att träffa honom. Jag är ju pensionär och har gott om tid.
”Du måste ge mig något mer, något som övertygar mig om att du inte är… äh, inte är en knäppskalle”, sa jag.
”Ha, ha… är det vad du tror, att jag är en knäppskalle? Nåja, det är väl kanske inte så konstigt.”
En lång tystnad. Jag kunde höra Sven-Åkes andetag.
”När du var liten fick du ett mynt av din far, eller hur? Han sa att myntet var av silver och hade hemliga krafter, att det var ett arv från din farfar, Albin.”
”Ja, det stämmer, jag har fortfarande kvar det där myntet, men det är inte silver. Det är lätt som plast”, sa jag.
”Nej, silver är det inte. Jag vet vad det där myntet är gjort av”, sa Sven-Åke.
Jag funderade ett tag och fick sedan en obehaglig rysning. Jag visste svaret men ställde ändå frågan.
”Vad är det gjort av?”
Hans svar var som en näve i mellangärdet. Jag tappade andan och blev illamående.
”Jag bor i Stockholm, på Drottninggatan 81 B. Kom på tisdag klockan tre. Kom innan det är för sent”, sa Sven-Åke Persson och bröt samtalet.
II
Tisdag. Klockan slog tre när jag stod utanför porten till Drottninggatan 81 B. Då fick jag ett nytt sug i mellangärdet med efterföljande andningsproblem. Det var ju på den här adressen, två trappor upp, som min pappa hade haft sitt kontor på 60-talet. Som liten grabb sprang jag genom den där porten många gånger. Jag borde ha kommit ihåg.
Med viss tvekan gick jag in och läste på anslagstavlan, Sven-Åke Persson, 2 tr.
Det fanns hiss men jag valde trapporna. Läste Persson på en av dörrarna och ringde på. En kvinna i femtioårsåldern öppnade. Hon bar en svart serveringsklänning med vitt förkläde och på huvudet en vit liten hätta på de uppsatta grånande håret, en hushållerska från gångna sekel. Hon gjorde en gest åt mig att kliva in och höll genast fram en galge till min jacka. Det var som att kliva in i en svensk fyrtiotalsfilm regisserad av Hasse Ekman.
”Jag söker…”
”Professor Persson väntar er i vardagsrummet”, avbröt hon och hängde upp min jacka.
Professor, tänkte jag. Det hade jag inte väntat mig. Å andra sidan var det ingen försäkran om att Sven-Åke var vid sina sinnen. Världen saknar ju inte galna professorer.
Jag tittade mig omkring men kände inte igen mig. Lägenheten hade gjorts som sedan min pappa hade sitt kontor där. Väggar hade slagits ut och nya hade sats upp.
Sven-Åke Persson satt nedsjunken i en engelsk fåtölj i halvcirkeln under ett burspråk. Han log med plirande små ögon i ett smalt ansikte på en mager kropp. Håret var vitt och spretigt. Jag kom att tänka på den smale komikern Stan Laurel i Helan och Halvan.
”Du får ursäkta att jag inte reser mig upp, jag har svårt för det nu för tiden”, sa han.
Jag fick fram och tog hans smala hand. Han gjorde en gest åt mig att sätta mig ner i en stor blommig soffa mitt emot honom.
”Önskas något att dricka?” frågade kvinnan från ett annat sekel. ”Kaffe eller te?”
”En kopp kaffe vore gott”, sa jag.
”Så du är professor och har hushållerska? frågade jag när hon hade lämnat rummet.
”Greta har varit med mig i snart femtio år. Hon är guld värd. Jag klarar mig inte utan henne. Det kan tyckas lite gammaldags men jag är ju gammal, från en annan tid.”
”Professor i vad?” frågade jag.
”Jag har forskat i universums och jordens tillkomst ur ett mytologiskt perspektiv”, sa han.
”Jag som trodde att mytologi handlade om sagor, gudasagor”, sa jag och tänkte att professorn kanske blivit så gammal att han förväxlade sin forskning med verkligheten.
”Mytologi har många grenar”, sa han torrt.
”Varför är jag här?” frågade jag.
Greta kom in i rummet med en bricka på vilken det stod en blommig kopp på fat, kaffekanna, en liten silversked, en gräddsnipa samt ett snirklat silverfat på fot med tre sorters kakor. Hon ställde brickan på ett litet bord framför soffan.
”Varsågod”, sa hon och lämnade rummet med ett vänligt leende.
Herregud, tänkte jag. Är detta verkligen sant?
Professorn svarade nu på min fråga.
”Jag ska erbjuda dig ett uppdrag, en mycket viktigt uppdrag men samtidigt mycket spännande.”
”Ett uppdrag?”
”Ja, du är den ende person som kan få det här uppdraget. Du är den ende, i egenskap av släkting till Albin, som kan bli godkänd” sa Sven-Åke med antydan till ett leende.
Jag suckade.
”Godkänd av vem då?”
”Jag återkommer till det.”
”Det här känns overkligt och uppriktigt sagt är jag väldigt tveksam till… ja, till allt det här”, sa jag och slog ut med handen i en svepande rörelse. ”Hur kände du min pappa, du bor där han en gång hade sitt kontor?”
”Jag lärde känna din far genom min farfars kontakt med din farfar. Jag köpte lägenheten av honom när han sålde i början på åttiotalet. Vi träffades vid några högtider, i övrigt hade vi inte mycket kontakt.”
”Jag kan inte minnas att han nämnde ditt namn någon gång. Vad jag minns köptes hans företag inklusive den här lägenheten upp av ett internationellt konsortium.”
”Det är mycket du inte vet”, sa Sven-Åke Persson med antydan till skärpa i rösten. ”Låt oss ta ett steg i taget”, lade han till med en vänligare ton.
”Då kanske du kan börja med att bevisa vad myntet, det som jag fick av min far, är gjort av”, sa jag.
Professor Sven-Åke Persson
Sven-Åke Persson såg på mig med ett litet leende som provocerade. Han stoppade handen i fickan och med sina långa senig fingrar fiskade han upp ett likadant mynt som min far gav mig.
”Du har redan fått svaret”, sa han.
Myntet blänkte till mellan hans tumme och pekfinger.
”Alma!” sa jag.
”Det är någonting du har kännt till under lång tid, eller hur? Innerst inne. Du har bara inte haft modet att erkänna det för dig själv. Du är rädd för sanningen”, sa Sven-Åker Persson.
Jag satt tyst med en halv dröm i munnen. Jag tuggade långsamt och sköljde ner med ett pinsamt svagt kaffe i en alldeles för liften kopp.
Alma, en mycket stark och otroligt lätt metall i min egen påhittade berättelse hade plötsligt blivit verklig. Detta faktum skulle förändra mitt liv.
III
Jag började skratta, ett osäkert, nervöst skratt
Situationen var både overklig och komisk. Den Einsteinliknande professorn och hushållerskan som framstod som en karikatyr på urtypen för svenska hushållerskor var verkligen skrattretande. Kanske var alltihop ett practical joke.
”Det där myntet är inget bevis”, sa jag. ”Vad säger att inte det också är av plast liksom det jag fick av min far.”
Sven-Åke Persson log överseende.
”Det här myntet har undersökts i laboratorium av svensk expertis. Det finns fakta lagrade i en hemlig databas. När du accepterat mitt uppdrag ska jag visa dig dokument som bekräftar att myntet betår av en kemisk sammansättning som är okänd på jorden. Jag vet att ditt mynt är av samma material.
”Låt oss anta att du har rätt. Jag tror fortfarande att det är fråga om ett dålig skämt, om du ursäktar. Men om du har rätt, varför berättade inte min far om myntets mystik och historia för mig?” frågade jag.
Mynt av den märkliga metallen alma
”Din far var en skeptiker, han var inte invigd, kände inte till myntets historia, inte heller din farfars bakgrund. Albin visade sina anteckningar för honom en gång. Men din pappa hade ingen förståelse, han avfärdade alltihop som en gammal mans fantasier. Om han hade fått vetskap skulle han läcka, vi resonerade så och höll honom därför utanför.”
”Vilka vi?”
”Det återkommer jag till.”
”Å varför har du väntat med att ta kontakt med mig, jag närmar mig 70?”
”Jag har haft andra alternativa lösningar som tyvärr inte har slagit väl ut. Det är bara du kvar. ”
”Och vad är det som säger dig att inte jag är en skeptiker och en icke troende, som min far?” frågade jag.
”När du skrev din bok förstod jag att du var rätt person.”
Jag suckade och stirrade på professorn som inte släppte mig med blicken.
”Om jag googlar på det här, på dig och på almaforskning, vad hittar jag då?” frågade jag.
”Ingenting.”
”Vem mer än du känner till den här metallen och att den kommer från Befrielsen?”
”Det är som du förstår hemligstämplat. Men om du accepterar mitt uppdrag ska jag presentera dig för några forskare”, sa professorn.
Jag satt tyst igen, blängde på fatet med småkakor. Och där och då, i den blommiga soffan bestämde jag mig. Jag skulle visa den gamle gubben att det är vanskligt att driva med journalister, oavsett om de är pensionerade eller ej.
”Så vad är det för uppdrag du talar om?”
”Först måste du skriva på ett avtal”, sa professorn och höjde rösten. ”Dagmar, kom med avtalet”, ropade han med hög och förvånansvärt klar röst.
Innan jag hann dra in andan stod hon framför mig och höll fram ett papper. Jag läste. Där stod bland annat att jag med min underskrift gav mitt juridiskt bindande löfte att aldrig, verbalt eller i text, berätta om mötet med professorn eller de uppdrag jag skulle få.
Ströguldet, titeln på min nästa bok. Hur kunde professorn känna till den?
”Så om jag skriver på kan jag inte ångra mig?”
”Jo, du kan ångra dig. Då skiljs vi åt och vi har aldrig träffats. Det enda som din underskrift betyder då är att du aldrig får yppa det du du har fått veta.”
”Vad händer då, om jag publicerar det jag vet?”
”Det vill du inte veta”, sa professorn och nu var både rösten och blicken knivskarpa.
Jag rös och skrev på.
När han såg min underskrift släppte spänningen och han sken upp som en sol.
”Uppdraget består i att resa till Befrielsen och hämta hem mitt barnbarn, Myra”, sa han.
Jag fick en ny chock. Myra var namnet på huvudpersonen i min uppföljande bok ”Ströguldet”, en bok som ännu inte publicerats, inte var färdigskriven och som bara jag själv kände till.
IV
Jag stod i Drottninggatsbacken och stirrade på port 81 B, den port jag nyss kommit ut från. Det jag nyss hade upplevt på två trappor kändes som en dröm. Jag kunde ha gått därifrån som om ingenting hade hänt om det inte vore för det faktum att jag höll i en plastmapp med fyra A4-papper i min hand och hade en flygbiljett i min innerficka, tur och retur Befrielsen. Professor Sven-Åke Persson hade dessutom originalet till det avtal jag skrivit under, ett avtal där jag förband mig att hämta hem en ung kvinna, Myra, från ett land jag aldrig besökt och som jag inte trodde existerade i verkligheten.
Nu undrar du förstås hur jag kan skriva det här, det som du just nu läser. Jag riskerade ju att råka illa ut om jag publicerade det jag hade fått veta. Att avslöja det nu vore att gå händelserna i förväg. Så småningom får du svaret.
Jag gick runt knuten vid Strindbergsmuséet, vidare upp till Tegnérlunden där jag satte mig på en bänk bredvid August själv.
”Vad fan ska jag göra”, frågade jag halvhögt.
Strindberg tittade på mig med en sträng blick. Det var uppenbart att han inte var intresserad. Det här var mitt problem. Jag tog ut papperna ur plastmappen och läste Sven-Åke Perssons uppdragsbeskrivningen.
Myra
”Du ska resa från Arlanda med flight XX09, planet står på en separat gateway dit du blir transporterad med förbundna ögon. Av säkerhetsskäl. Bindeln avlägsnas först när ni når route 3, vilket är planets koordination för Befrielsen. När ni landat kommer du att tas emot av Loli Hunteri, hon kommer att ge svar på alla dina frågor och föra dig till den plats där Myra finns. Vad jag kan berätta är att Myra hålls kvar i Befrielsen mot sin vilja. Anledningen är att en man har tingat henne för giftermål. Befrielsens lagar säger att tingade kvinnor, med ett undantag, inte får lämna landet. Endast hennes far eller mor får begära utresa. I ditt uppdrag ingår att uppträda som hennes far. Loli Hunteri kommer att förse dig med alla nödvändiga papper. Du får ett samtal två dagar innan du ska resa. Lycka till!”
Bland papperna fanns också ett foto på Myra, troligen taget genom ett fönster med imma. Fotot var bränt i ena kanten. Märkligt. Och om möjligt ännu märkligare var ett foto på Befrielsen. En mycket underlig bild på vad som såg ut som några berg. Jag hade givetvis frågat Sven-Åke Persson vad bilden föreställde.
”Det är ett märkligt land”, hade han svarat. ”Svaren får du när du är på plats.”
Frågan var nu om jag skulle ge mig ut på det här äventyret. Om jag hade varit som Myra, i tjugoårsåldern, hade jag nog inte tvekat. Men skulle jag, 68 år gammal med två hjärtinfarkter i bagaget, verkligen utsätta mig för det här äventyret. Allt sunt förnuft sade nej. Men redan där, på bänken bredvid August Strindberg, visste jag att jag var för nyfiken för att avstå.
V
Jag visste ingenting. Ändå hade jag bestämt mig för att resa och jag hade skrivit på ett avtal där jag band ris åt egen rygg. Det var korkat. Det var min nyfikenhet och otålighet som än en gång hade spelat mig ett spratt.
Jag måste helt enkelt få mer kunskap om vad jag gav mig in på. Det måste ju finnas någon person som kunde berätta om professorn. Vem var Sven-Åke Persson? Professorn själv hade svarat på min nyfikenhet med ”Det får du veta senare” eller ”Det blir en senare fråga”.
Jag tittade på Strindberg och kände mig ynkligt liten. Men så var det som om vi ändå fick kontakt.
”Dagmar”, sa jag högt.
Dagmar! Hon måste ju veta allt om professorn. Jag måste prata med Dagmar.
Jag återvände till Drottninggatan 81 B. Slog koden och halvsprang upp för de två trapporna. För andra gången denna dag ringde jag på dörren. Ingen öppnade. Jag ringde igen. Tystnad. Igen. Nej, ingen öppnade. Kanske hade hon slutat för dagen och redan hunnit lämna lägenheten. Jag var ganska säker på att hon inte bodde där. Det var högst osannolikt.
Besviken gick jag ner för trapporna och ut på Drottninggatan. Vad skulle jag göra nu? Jag visste ju lika lite om Dagmar som jag visste om professorn. I minst tio minuter stod jag utanför 81 B och kände mig villrådig. Då kom plötsligt en medelålders kvinna ut genom porten. Hon såg inte alls ut som en hushållerska från 40-talet, det här var en modern kvinna i moderna kläder, snygga glasögon och kortklippt cendréfärgat hår. Om jag inte hade stått så nära porten hade jag aldrig upptäckt att det var Dagmar.
”Dagmar?” sa jag.
”Jag kunde inte öppna, jag hade redan bytt om. Jag får endast öppna dörren som Dagmar. Min rätta identitet är hemlig”, sa hon.
”Det där kräver en förklaring”, sa jag.
”Jag vet, men inte här”, sa hon samtidigt som hon pekade mot puben The Queen´s Head i hörnet mot Tegnérgatan.
”Kom!” sa hon och gick före över gatan mot puben.
Dagmars riktiga namn var Katarina. Jag har varit tvungen att manipulera bilden för att inte avslöja hennes identitet.
När vi satt vid ett litet bord med var sin sejdel ljus öl tittade hon urskuldande på mig.
”Tycker du om öl?” frågade jag.
”Det går an. Men det är mer lokalen. Det är tyst och fridfullt här.”
”Går du ofta hit?”
Hon skakade på huvudet.
”Någon gång ibland. Dom har goda sandwichar här.”
”Så du heter inte Dagmar?”
”Du måste lova mig att det här samtalet stannar mellan oss”, sa hon.
Jag nickade.
Jag kan råka illa ut… och du också om du pratar bredvid mun.”
”Jag lovar”, sa jag.
Det var ett löfte som jag senare skulle ångra, men det visste jag ju inte då.
”Jag heter Katarina och är 54 år. Jag är skådespelerska och lever som Dagmar tre dagar i veckan. Det är ett av mina jobb och jag får bra betalt för att göra min roll professionellt, tiga om mitt verkliga jag och för att aldrig berätta för någon om mitt uppdrag som hushållerska. Jag bor några stenkast härifrån och jag har jobbat hos Sven-Åke i femton år.
”Femton år?”
”Jag har det som ett mycket lönsamt extraknäck. Jag har under återkommande perioder av brist på andra arbeten kunnat leva gott på min roll som hushållerska.”
Jag tog en djup klunk av den kalla ölen och tittade på Katarina. Det jag hade fått veta var överraskande men kändes nästan som en lättnad.
”Så allt är en galen teater och professorn är den knäppskalle jag trodde att han var”, sa jag.
Katarina böjde sig fram över det lilla bordet och tittade på mig med en blick av medlidande.
”Det är ingen galen teater. Allt professorn har sagt är sant. Och det du komma att få uppleva kommer att förändra dig. Allt i ditt liv kommer att bli annorlunda”, sa Katarina med en knappt hörbar röst.
Jag mådde illa igen.
VI
När jag fick in min tredje sejdel öl, Katarina hade ännu inte avslutat sin första, började min ansträngda artighet att ersättas av irritation. Jag blev alltmer övertygad om att jag hade gått i någon slags fälla. Någon eller några försökte utnyttja mig. Jag kunde bara inte förstå varför.
”Jag vill att du berättar för mig om det spel ni spelar.Vad är syftet?” sa jag.
Katarina log mot mig men det fanns en antydan av vemod i hennes ansiktsuttryck.
”Det är inget spel, ingen vill dig något ont. Professorn är desperat men när han fick vetskap om din bok var det som om en sista möjlighet till en lösning uppenbarade sig. Du är den person som kan rädda Myra”, sa Katarina.
”Varför kan inte hennes föräldrar eller professorn själv hämta hem henne?”
”Det är information som du får av Loli Hunteri när du anländer till Befrielsen”, sa Katarina.
”Får jag inte svar på de här frågorna blir det ingen resa”, sa jag hårt och tog en djup klunk av min öl.
Katrina lutade sig fram över bordet. Hon sänkte rösten som för att försäkra sig om att ingen utomstående skulle höra vad hon sa.
”Myras föräldrar var med om en flygolycka i Befrielsen. Hennes pappa dog och mamman, ja, hon återfanns aldrig. Myra var då lika ovetande om Befrielsens existens som du har varit. Professorn kapitulerade för sitt dåliga samvete och tog med henne till Befrielsen för att begrava fadern och söka efter mamman. Men det gick inte riktigt som planerat.”
”Vad hände?”
”Chocken blev för stor för Myra. Sorgen och mystiken blev för mycket för henne. Hon rymde från professorn. Flera vekor senare fann polisen henne hos en man i Kirton-in-Lindsay.
”Vad för något?”
”Det är en stad i Befrielsen.
”Ja…?”
”Mannen hade tingat henne för giftermål. En kvinna som är tingad får inte lämna Befrielsen.”
”Professorn nämnde det, låter ju inte klokt.”
”Sven-Åke Persson var tvungen att åka hem, man kan säga att han blev utvisad. Han kan inte återvända.
”Vad hade han gjort?”
”Han försökte smuggla ut Myra men de blev avslöjade på vägen till flygplatsen.”
”Vad är det här för land?”
Katarina tog sin handväska och lade den på bordet. Hon tog fram ett brunt kuvert.
”Jag har några foton här, foton från Befrielsen”, sa hon.
Jag blev genast misstänksam. Gick hon alltid omkring med foton från Befrielsen i handväskan eller kunde det vara så att vårt möte inte alls var spontant. Kanske var det så att det var professorn som skickat ut henne efter mitt återbesök, att hon gick hans ärenden. Hon såg förmodligen min misstänksamma uppsyn och förekom mig.
”Professorn misstänkte att du skulle ta kontakt med mig för att ställa frågor. Det är ju rätt naturligt.”
”Så du fortsätter att spela teater?”
”Han vill att så lite information som möjligt ska komma ut om Befrielsen. Men om brist på information får dig att dra dig ur har han bett mig att visa dig de här bilderna. Du får ursäkta mig men han är min arbetsgivare.”
Ja suckade, lutade mig tillbaka och slog ut med händerna.
”Det här ju, fan, inte klokt”, sa jag.
Katarina lade upp bilderna på bordet. Hon pekade på ett av dem.
”På det här hotellet i Kirton-in-Lindsay bor Myra i väntan på att mannens anhållan om hennes hand ska godkännas av myndigheterna. Loli Hunteri kommer att berätta för dig vad du ska göra när ni kommer dit, det är inget jag känner till. Myra bor på tredje våningen och på baksidan av hotellet ligger en järnväg.”
Jag tittade på bilderna som skulle kunna vara tagna i en svensk småstad eller någon annan liten stad i Europa.
”Vill hon gifta sig?” frågade jag.
”Nej, hon är inte det minsta intresserad av giftermål.”
”Är inte det här ett fall för Interpol?”
”Polisen måste hållas utanför, som du säkert förstår.”
”Därför att Befrielsen inte existerar… officiellt?”
”Ja”.
Jag satt tyst en stund och tittade på bilderna.
Järnvägen bakom hotellet
”Har du varit i Befrielsen?”
”Ja”.
”Du är invigd i hemligheten, varför kan inte du hämta henne?”
”Jag reste med professorn. Det känner myndigheterna till. Om jag reser tillbaka är risken stor att jag grips och blir ett slags gisslan för att komma åt professorn.”
”Så allt hänger på mig?”
”Ja. Du är professorns sista hopp”, sa Katarina.
En sak var klar. Om Katrina fortfarande spelade teater så var hon en förbaskat bra skådespelare.
Nu sommaruppehåll. Sedan kommer fortsättningen!