Skrolla ner för att läsa del I och II
Jag började skratta, ett osäkert, nervöst skratt
Situationen var både overklig och komisk. Den Einsteinliknande professorn och hushållerskan som framstod som en karikatyr på urtypen för svenska hushållerskor var verkligen skrattretande. Kanske var alltihop ett practical joke.
”Det där myntet är inget bevis”, sa jag. ”Vad säger att inte det också är av plast liksom det jag fick av min far.”
Sven-Åke Persson log överseende.
”Det här myntet har undersökts i laboratorium av svensk expertis. Det finns fakta lagrade i en hemlig databas. När du accepterat mitt uppdrag ska jag visa dig dokument som bekräftar att myntet betår av en kemisk sammansättning som är okänd på jorden. Jag vet att ditt mynt är av samma material.
”Låt oss anta att du har rätt. Jag tror fortfarande att det är fråga om ett dålig skämt, om du ursäktar. Men om du har rätt, varför berättade inte min far om myntets mystik och historia för mig?” frågade jag.
Mynt av den märkliga metallen alma
”Din far var en skeptiker, han var inte invigd, kände inte till myntets historia, inte heller din farfars bakgrund. Albin visade sina anteckningar för honom en gång. Men din pappa hade ingen förståelse, han avfärdade alltihop som en gammal mans fantasier. Om han hade fått vetskap skulle han läcka, vi resonerade så och höll honom därför utanför.”
”Vilka vi?”
”Det återkommer jag till.”
”Å varför har du väntat med att ta kontakt med mig, jag närmar mig 70?”
”Jag har haft andra alternativa lösningar som tyvärr inte har slagit väl ut. Det är bara du kvar. ”
”Och vad är det som säger dig att inte jag är en skeptiker och en icke troende, som min far?” frågade jag.
”När du skrev din bok förstod jag att du var rätt person.”
Jag suckade och stirrade på professorn som inte släppte mig med blicken.
”Om jag googlar på det här, på dig och på almaforskning, vad hittar jag då?” frågade jag.
”Ingenting.”
”Vem mer än du känner till den här metallen och att den kommer från Befrielsen?”
”Det är som du förstår hemligstämplat. Men om du accepterar mitt uppdrag ska jag presentera dig för några forskare”, sa professorn.
Jag satt tyst igen, blängde på fatet med småkakor. Och där och då, i den blommiga soffan bestämde jag mig. Jag skulle visa den gamle gubben att det är vanskligt att driva med journalister, oavsett om de är pensionerade eller ej.
”Så vad är det för uppdrag du talar om?”
”Först måste du skriva på ett avtal”, sa professorn och höjde rösten. ”Dagmar, kom med avtalet”, ropade han med hög och förvånansvärt klar röst.
Innan jag hann dra in andan stod hon framför mig och höll fram ett papper. Jag läste. Där stod bland annat att jag med min underskrift gav mitt juridiskt bindande löfte att aldrig, verbalt eller i text, berätta om mötet med professorn eller de uppdrag jag skulle få.
Ströguldet, titeln på min nästa bok. Hur kunde professorn känna till den?
”Så om jag skriver på kan jag inte ångra mig?”
”Jo, du kan ångra dig. Då skiljs vi åt och vi har aldrig träffats. Det enda som din underskrift betyder då är att du aldrig får yppa det du du har fått veta.”
”Vad händer då, om jag publicerar det jag vet?”
”Det vill du inte veta”, sa professorn och nu var både rösten och blicken knivskarpa.
Jag rös och skrev på.
När han såg min underskrift släppte spänningen och han sken upp som en sol.
”Uppdraget består i att resa till Befrielsen och hämta hem mitt barnbarn, Myra”, sa han.
Jag fick en ny chock. Myra var namnet på huvudpersonen i min uppföljande bok ”Ströguldet”, en bok som ännu inte publicerats, inte var färdigskriven och som bara jag själv kände till.
Fortsättning följer!