Några minuter innan lastbilen mejar ner människor på Drottninggatan är min son, Jonas, på väg till en butik på Gamla Brogatan, två kvarter från Åhléns. Han går exakt samma väg som lastbilen tog. I butiken väntar hans mamma, min fru Lena. En stund efter att han kommit fram ser han och Lena hur människor i panik springer förbi utanför fönstren. Några kommer in i butiken. De berättar om det fasansfulla de blivit vittnen till.
Samtidigt, någon minut efter att bilen kört in och kraschat i Åhléns kommer min dotter, Karolina, upp på Kungsgatan från Hötorgets tunnelbanestation. Hon har sin dotter, Tove, 3 år, med sig. Hon ska också träffa Lena i butiken på Gamla Brogatan. Hon möts av springande människor med skräck i blicken. Hon söker skydd inne på ett kafé i närheten. Panikslagna människor söker skydd också där. Treåriga Tove håller sin mamma hårt i handen när hon hör människor berätta om en lastbil som krossat och dödat människor.
Samtidigt försöker Lena, som vet att Karolina och Tove är på väg till butiken, att nå Karolina på telefon. Hon svarar inte och Lena känner paniken komma. Hon vet ju att hennes dotter och barnbarn kommer att gå Drottninggatan. Är de i säkerhet? Kom de före eller efter lastbilen? Till slut får de kontakt och Lena kan andas ut. Karolina ser en polis utanför kaféets fönster, hon öppnar dörren och frågar om det är säkert att gå ut. Polismannen svarar att hon och de andra så fort som möjligt ska bege sig bort från centrum. Hon tar Tove på ryggen och springer i panik, hon springer längs Sveavägen bort från centrum.
Mina anhöriga hade turen med sig den här gången och klarade sig. Många andra hade inte den turen. Därför får jag en besk smak munnen när jag i dag läser DN:s ledare:
”… När röken sakta skingras stod det klart: illgärningsmännen, vilka perversa mål de än hade, misslyckades ännu en gång…”
Men det är dessvärre inte sant. Jag önskar att det vore det, men nej. Min dotter kommer aldrig att glömma den dag när hon i panik sprang på Sveavägen med sin dotter på ryggen. Min fru Lena kommer aldrig att glömma minuterna innan hon hörde sin dotters röst i telefonen. Min son Jonas kommer inte att kunna släppa tankarna på vad som hade kunnat hända om han gått på Drottninggatan några minuter senare.
Vi kommer över chocken, kämpa vidare för demokrati och öppenhet, vi ger inte vika för galningar och terror. Men den man som körde lastbilen har skadat så många fler än offren för lastbilens framfart. Han har förstört något hos var och en av oss. Tryggheten. Och jag undrar hur treåriga Tove kommer att påverkas av det hon såg och hörde.
”Stockholm knäcker ni inte”, skriver DN. Nej, men stockholmarna har förlorat en del av sin frihet.
Wildlife Photography