Handslag med döden

Då är jag hemma igen efter min andra hjärtinfarkt. Den här gången hängde det på håret.
I lördags, 2 april, blev jag plötligt andfådd när jag gick upp för trappan i farstun, en vag känsla av obehag. Ringde sjukvårdsupplysningen. Avvakta till måndag sa kvinnan i luren. Det var så nära en dödsdom man kan komma. På morgonen, söndag 3 april, vaknade jag strax före sex och kände att något var fel. Min fru ringde 112. Jag fick svåra smärtor. När Niklas Dacke, sjuksköterska på AISAB, ambulanssjukvården i Stockholm, kom med sin kollega till Sankt Eriksplan var jag dålig. De kopplade på mig all utrustning och så… stannade mitt hjärta. Sekunderna efteråt vaknade jag till liv efter akut insats me defibrillator. Jag hade skakat hand med döden.
Om inte Niklas och hans kompisar hade gjort rätt saker vid rätt tillfälle och i rätt tid hade jag inte skrivit det här nu.
Så Niklas och ni andra på AISAB som hjälpte till vid dramat, utan er hade jag varit död. Vad säger man? Tack! Lite futtigt, eller hur? Ni har min eviga kärlek, ni är mina och min familjs hjältar. Alltid.
Sedan då? De var fullt denna söndag på hjärtakuterna på Stockholms sjukhus. Ambulansen stod still utanför porten i flera minuter medan Niklas och hans kompis i ambulansen ringde runt för att får ett körbesked. Så åkte vi till Karolinska, nej, nobben. Men så kom klartecken från Danderyd och för full gas han vi in inom den utsatta tiden för akutvård. Läkare beredda, snabba ryck, in i armen med slangen och ut i hjärtat, två ballongsprängningar och stent. Jag var vaken hela tiden och jag hörde läkaren fråga:
”Känns det bättre nu?”
”Jag vet inte”, svarade jag.
Svaret berodde på att Niklas så när hade knäckt mina revben i uppliviningsjobbet, precis så som man ska göra. Men det känns efteråt.
Vila på Danderyd och senare på dagen transport till Sankt Göran, där jag hör hemma. Tyvärr är deras ”hjärtballongsprängningsavdelning” stängd på helger (varför då?) men akutvården på hjärtavdelningen är öppen. Där fick jag suverän vård av läkare och fantastiska sjuksyrror. Jag älskar er också!
Nu är jag hemma igen. Läkarna säger:
”Det här fixar vi!”
Och jag tror dem. Men någon lätt match är det inte. Det kommer att ta tid för mitt hjärta att återhämta sig. Så nu är det ett nytt liv. Ett smalt, kalorisnålt liv. Adjö alla goda viner, adjö alla mackor och goda bakverk, adjö till hamburgare och saftiga biffar, nej smör, nej såser, nej godis och chips, nej, nej, nej.
Välkommen sallader, välkommen vegetariska rätter, välkommen frukt och lite mörkt bröd, välkommen allt som inte innehåller en massa socker… just det, nästan allt i vår livsmedelsaffärer innehåller en jäkla massa socker, även det vi tror är nyttigt. Så det blir tufft. Å på allt detta en massa motion.
Det kommer att gå!

Detta är den fina och sanna historien i detta drama. Men där på Sankt Göran fick jag uppleva en annan dramatik som egentligen inte har med mitt hjärta att göra. Men som jag upplevde negativt.
Det ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.
Till mina fd kollegor på Rapport vill jag ge tipset. Granska hjärtsjukvården i Stockholm! Jag vet att ni har haft inslag, stockholmsnyheterna, om vilka delar av länet man ska bo i för att få snabb vård. Men det finns mer att granska, tro mig.

Jag mår, efter omständigheterna, bra. Ni blir inte av med än på ett tag.
Jag hör av mig.

Hälsningar Peter