Plötsligt är han bara där. Ormvråken. Stannar upp, liksom hovrar. Han letar väl efter något byte, tänker jag, en liten sork eller något annat smaskigt.
Så vrider han på huvudet och den knivskarpa blicken fokuserar sitt byte. Men han stirrar ju på mig. (Stirrar fåglar?) Här står jag mitt på en åker och han fokusera på mig. Känns så där.
Sedan går allt väldigt fort. Och jag inser snart att han har valt ett betydligt mindre byte än mig, en gulsparv. Hur det gick för gulsparven vet jag inte, kanske hann den undan. Jo, jag bestämmer mig, den hann undan.
Men när jag ser bilden på jakten får jag något helt annat i skallen. Jag kanske är lite larvig nu, men man blir lite knepig i ensamheten på en sunkig åker.
Tänk dig att den lilla gulsparven är Sverige och ormvråken är Ryssland. Det är ungefär så det ser ut i verkligheten, storhetsmässigt alltså. Se på bilden och tänk på det våra politiker har sagt om att bygga vårt försvar. Det där med att vi ska klara oss själva, kanske bygga en allians med Finland, en gulsparv till.
Skulle det inte kännas bättre om vi fick hjälp av örnen, som just här kollar på mig från ca 800 meters höjd. Den är minst två gånger så stor som vråken och det går nog ett par hundra gulsparvar på en örn. Jag tror jag ska skicka gulsparvsbilden till Steffe så får han något att tänka på över jul.
Wildlife Photography