November och 12 grader varmt. Det känns märkligt. Till och med djuren verkar tycka att det är konstigt, att det är fel.
Det är tyst där jag går på grusvägarna och över åkrarna några stenkast från Dalälven i Gästrikland. Inga småfåglar som kvittrar, inga djur över huvud taget. De ligger väl i sina hålor och bon, sitter i buskar och i skydd av fjolårsgräs och väntar på bättre tider.
Det är då jag hör ett susande läte bakom ryggen. Snabbt upp med kameran, men jag har svårt att hänga med. Hon är så snabb, pärlugglan. Men av någon anledning stannar hon upp drygt 50 meter bort, sätter sig på nocken till en gammal lada. Hon tittar på mig, nyfiken.
Hon låter mig ta ett par bilder innan hon flyger vidare. Hon ser stor ut på bilden men i verkligheten är hon liten, ca 25 cm lång, den näst minsta i det svenska ugglesläktet. Eftersom pärlugglan bara är aktiv på natten är jag förvånad över att hon visar sig. Känns konstigt, det också. Kanske tyckte hon bara synd om mig, en stackars människa med en kamera som inte har något att fotografera.
Och visste är jag tacksam för att hon stannade. Söt är hon också, som ett litet gossetroll. Hon räddade min dag. Å så flirtade hon med mig, såg tydligt hur hon blinkade med sina stora ögon.
Om någon förståsigpåare hävdar att ugglan är en han så tänker jag inte lyssna. En hanuggla skulle aldrig stanna, burra upp sig och blinka, i alla fall inte åt mig. No way!