Det händer ibland att jag sjunger, lite för mig själv eller för mina barnbarn. Ibland sjunger jag om det jag håller på med.
”Jag sopar bort en liten tuss, liten tuss, liten tuss.
För detta vill jag h en puss, ha en puss, ha en puss…. osv”
9-åringen brukar då ge mig den där blicken som betyder:
”Farfar du är pinsam… fast lite rolig.”
2-åringen däremot älskar mina små sånger.
”Mer, morfar, mer…”
Men ibland kan det bli lite jobbigt. Som när jag står och sjunger en strof från Povel Ramel till en tom barnvagn.
Jag är i lekparken tillsammans med 2-åringen och hennes mamma. Står i mina egna tankar samtidigt som jag sjunger:
”I varenda jäkla krök döljer sig en purjolök,
Bara purjolök, bara purjolök…
Purjolök på längden och på tväääären…”
Två unga kvinnor stirrar misstänksamt på mig och skyndar snabbt bort med sina barnvagnar. Samtidigt ser jag 2-åringen med sin mamma borta vid gungorna. Jag står alltså och sjunger, relativt högt, för en tom barnvagn.
Tittar mig generat omkring och kommer att tänka på Stellan Skarsgård som jag just har tittat på i polisserien ”River”. I serien talar han, ofta på offentliga platser, med sin döda före detta kollega.
Ska de hämta mig nu?
På vägen hem hör jag 2-åringen:
”Bala pujolök, bala pujolök….”