Vi sitter alla i båten. Men var är kaptenen?
Regeringen riskerar att spricka, Alliansen likaså och ute i samhället råder ett förstadium till kaos. Borta är politikernas pompösa och självsäkra uttalanden. Nu fattar man beslut i strid med sina egna ideologier, vi ser uppgivenhet och sorg, till och med tårar.
Hur blev det så?
Det blev så därför att vi saknar ledarskap och mod i svensk partipolitik. Nuvarande situation är politikernas eget fel. Därför att i det för några månader sedan så självsäkra saknades verklighetsförankring. Statsministern levererade ideologiska drömmar men läste inte av den verklighet han stod i. Moderatledaren var, då, bunden vid sin föregångares löften.
Det viktigaste misstaget som politikerna har gjort, i båda blocken, är att inte lyssna på väljarna. Ingen fingertoppskänsla. I stort sett samtliga partier har man med feghetens förtecken, blundat för sanningar och låtsats döva för folkets upprördhets-mummel. Och vad värre är. Politikerna har satt sig över spelreglerna för den svenska demokratin. Beröringsskräcken med Sverigedemokraterna är ett exempel där de andra partierna har satt sina egna ideologier före demokratin. En stor del av svenska folket, även de som är trogna sina partier och som inte har gått över vallgraven till SD, har länge varnat sina politiska företrädare.
Demokrati är folkstyre. Nä, det är inte å enkelt. Men det är grunden. Det är denna självklarhet som politikerna har övergivit. Den politiker som hade lagt örat till verkligheten hade kunnat höra följande:
”Vi vill ha humanitet och solidaritet, men inte dumdristighet. Vi öppnar våra hjärtan men vi stänger inte av våra hjärnor. Vi vill dela vårt välstånd men inte skänka bort det. Av er, våra företrädare, kräver vi mod, inte nonchalans. Det är här i mittens rike, där alla har en röst, här där kulturer, religioner och kön blandas, det är här vi vill leva.”
Om det hade förts diskussioner i ett tidigare skede med alla partier om den kommande flyktingströmmen, ja, då hade kanske vice statsministern Åsa Romson kunnat se sina väljare i ögonen och sluppit att nu vända bort ansiktet i tårar. För ett par månader sedan hade hon då kunnat säga:
”Vi har tvingats kompromissa med partier vi inte tycker om. Vi har tvingats att göra ingrepp i en av våra hjärtefrågor. Men vi står för demokrati och där vänder man ingen ryggen. Vi talar med alla och vi lyssnar på det svenska folket även om det vi hör inte alltid går vår väg.”
Nej, vi, svenska folket, har inte de politiker vi förtjänar. Vi behöver ledarskap. Ge oss det!