I dessa allvarliga tider är det viktigare än någonsin att massmedia ger oss korrekt information, väl underbyggda fakta.
Alltid, men kanske speciellt nu, är det mycket viktigt att agnarna skiljs från vetet. Att lögner filtreras bort, att det finns mod och kunskap att sortera bort obekräftade uppgifter. Att det oftast är bättre att vänta med en osäker nyhet än att köra på.
Det vi ser nu är tyvärr motsatsen. Media och dess journalister är de som i många fall är de stora ryktesspridarna. Värst är teveredaktionerna som öser obekräftade uppgifter över oss. Och när de inte får tag på en expert, som i bästa fall kan bringa lite klarhet, envisas de med att släpa in sina kollegor, som oftast inte vet mycket mer än du som tittar. De har visserligen tillgång till nyhetsbyråernas material som pumpas ut fortlöpande. Men vad är rykten och vad är sanning i deras material?
Det låter ofta så här:
Pgm:
”Här kommer nu uppgifter från AFP att x-brigaden kan ligga bakom attentatet.”
Sidekick:
”Jaha, Reuters talar om att y-fronten är inblandade.”
Pgm:
”200 döda”, enligt CNN
Sidekick:
”24, enligt säkerhetstjänstens hemsida.
Pgm:
”Vad ska man dra för slutsatser av det här?
Sidekick:
”Svårt att säga….”
Pgm:
”Vi ska betona att detta är obekräftade uppgifter….”
Genom att avsluta med ”detta är obekräftade uppgifter” så gör man skvallret legitimt. Det är på något sätt ok att skvallra så länge man hänvisar till andra. ”Om det är fel så är det i alla fall inte mitt fel”.
Jag vet att direktsändningar är en svår konst. Har suttit i åtskilliga under mina tio år på Rapport och jag har gjort exakt de som jag här kritiserar. Jag lider med mina tidigare arbetskamrater på Svt när jag ser villrådigheten i deras ögon. Jag kan nästan hör vrålet i deras intre. ”Hjälp mig, ge mig fakta eller öppna en lucka och låt mig försvinna”. Jag har själv stirrat tomt i tevekameror medan jag hört min egen röst tugga på. Tittare har sett min hjälplöshet och min okunnighet har lyst som en lanterna i mörkret.
Men sedan jag slutade för fyra år sedan har ny teknik ökat hastigheten, konkurrensen från kvällstidningarnas tv-sändningar har tillkommit samtidigt som nedskärningar drabbat kvalitet och därmed trovärdighet. Nu är fler i direktsändning, fler tjattrar i direktsändning, fler sprider rykten.
Det är klart att det finns lysande exempel på motsatsen där t ex utrikeskorrespondenter med tyngd, kunskap och erfarenhet ger djup åt sändningarna. Men det som borde vara standard är allt oftare undantag.
Än en gång. Det är inte journalisterna som är sämre eller mindre begåvade i dag. Tvärtom. Talangerna är fler, kunskapsnivån högre. Bristen på kvalitet heter nedskärningar. När allt färre ska gör mer blir det inte bra. Ny teknik hjälper men kan inte ersätta bra journalistik. Bevisen ser vi varje dag.
Jag menar att det vi nu ser, det håller inte. Jag lider när public service krackelerar. Vad är då lösningen? SVT kommer aldrig att få resurser som räcker till hög kvalitet på alla nu verksamma nyhetsplattformar. Så skär bort. Satsa på färre. Ha modet att bli smalare men riktigt jäkla bra. Där de finns kvalitet där finns också tittare. Vi 40-talister, har kanske checkat ut, men vi finns med ett bra tag till, framför teveapparaterna. Och vi är vana vid kvalitet. Sviker ni oss gör vi uppror!