Det står en kanon i väntrummet hos min tandläkare. Det gör ming nervös.
För att du ska förstå min oro måste jag gå tillbaks i tiden ett antal år. Ganska många år, drygt 30.
Det var då jag mötte Chris för första gången. Jag hade tandläkarskräck då när jag var 30 plus. En kompis rekommenderade Chris. Han sa att hon hade botat hans tandläkarskräck och att hon dessutom, förutom att vara en skicklig tandläkare, också var Stockholms snyggast tandläkare. Hon hade stora bruna ögon, röda läppar, vackra former, svart glänsande hår och ett leende som hörde hemma i Hollywood.
Klart att jag blev intresserad. (Du måste förstå att detta var i en tid då mäns drömmar fortfarande var eftertraktade och respekterade.)
När jag sjönk ner i hennes tandläkarstol, då för drygt 30 år sedan, och tittade på de färggranna fjärilarna som hängde i taket samtidigt som hon med sin sensuella röst berättade exakt vad hon ville göra med mig, då försvann all rädsla och jag kände mig befriad, nästan lycklig. Det har jag gjort sedan dess.
Det klart, tänker jag nu, att man tycker om någon som befriar en från obehag och smärta. Jag kommer till henne med tandvärk och går därifrån utan, jag kommer dit med en sprucken tand och går därifrån med en hel. Jag går dit med mörka tankar och går därifrån med optimism och framtidstro.
När vi är klara ser hon på mig med sina bruna ögon och ler med sina röda (kissable) läppar och säger att: ”Jaha, då ses vi om ett år. Men händer det något så ring mig, du har ju mitt nummer”.
Så här har det varit år efter år. När tandläkarbesöket närmat sig har jag känt tillfredställelse. En längtan över att få sätt mig i stolen bredvid henne och få bli behandlad.
Men sedan några besök tillbaka har jag noterat att fjärilarna i taket är borta och att hon allt oftare bär munskydd, ibland har det hänt att hon fällt ner en plastskärm för sina ögon innan hon borrar.
Och i väntrummet står kanonen. Det är en kraftfull pjäs, minst en meter lång. Vad betyder det?
Det händer allt oftare att jag får häftiga drömmar. I triumf tänder hon en sticka och fyrar av kanonen, riktad mot mig. Jag kramar kanonkulan och far iväg ut i universum där mina tänder, en efter en, faller ner med ett ljus som efter ett stjärnfall. När jag vaknar och tar ut min bettskena, som Chris har låtit tillverka bara för mig, så bultar mitt hjärta.
Nu kanske du förstår att jag är orolig.