Ellen
Majbritt, 93, min svärmor, har alzheimer. Jag har tidigare här på min blogg berättat om Majbritt och hennes sjukdom. Om hur min fru, Lena, får ägna en stor del av sin tid åt att ordna upp allting. Se till att Majbritt får en värdigt liv. Utan min frus omsorger skulle Majbritt inte klara sig. Många döttrar, kvinnor i den övre medelåldern, känner igen den här situationen. De har blivit sina mammors mamma.
För er alla rekommenderar jag en bok, Christina Kellbergs, ”Ellen”, en roman om livet, kärleken och demens. Boken som säljs till förmån för Demensförbundet ges ut på förlag Bookmark. Christina Kellberg har varit journalist på DN i nästan 40 år. ”Ellen” handlar om Christinas egna upplevelser av att förlora en närstående i alzheimer.
När Ellens man går bort börjar hon sakta förtvina. Dottern, i boken kallad Birgitta, börjar observera och skriva ner det hon ser. Plötsligt kan Ellen inte längre klara vardagliga saker som att koka kaffe eller passa tider. Hon vet inte vad hon är och minns inte vad hon har sagt. Så går hon vilse och blir hemkörd av polisen.
Utdrag: ”Birgitta hejdar sig. Den här förbannade sjukdomen, tänker hon. Hur ser det ut i mammas hjärna nu?… ”Hur längesedan är det pappa dog, minns du det?” frågar hon för att liksom kontrollera Ellen. ”Vems pappa?” ”Min pappa. Nils, din man.” Elle svarar inte… Birgitta känner sig förtvivlad. Kan mamma ha glömt pappa?”
Du som har en anhörig med alzheimer kommer att få både tröst och ledning av att läsa Christina Kellbergs bok. Så, läs den.
Nästan en miljon svenskar är, direkt eller indirekt, drabbade av demens och antalet ökar.
Intressant. Den boken ska jag läsa.