Jag läser att det har varit tittarstorm mot Fredrik Skavlans intervju med Jimmie Åkesson i Svt. Tittar på programmet i efterhand och förstår.
Intervjun var usel. Det som en gång var Skavlans kännemärke, en slags trevlighet med skarp udd, har sedan länge gått förlorad.
Det är ju intressant att Sverigedemokraterna lyckats placera sin partiledare på bästa sändningstid dagarna innan hans sjukskrivning går ut. Åkesson sist i Skavlans program. Och plötsligt inga andra gäster, bara Jimmie. Kanske var det Åkessons krav, inte vet jag, Men det blev plötsligt kallt, som om man bjudit in en kriminell och vidtagit åtgärder för de andras säkerhet.
Det är Åkessons första intervju sedan han blev sjuk. Jag hör och ser att han fortfarande inte mår så bra. Han är skör, äter piller och kämpar fortfarande mot en allvarlig sjukdom. Skavlan håller sig till en början till det som är intressant, sjukdomen och dess konsekvenser.
Men jag vill veta mer om sjukdomsbilden, Åkessons funderingar, familjen, att vara nybliven pappa. Jag vill höra Åkessons egna tankar om hur det är att var en av Sveriges mest hatade personer, om den ständiga mobbning han utsätts för av andra politiker och av journalister. Jag vill veta om hans sjukdom är relaterad till hans politiska bakgrund. Jag vill veta om han kanske egentligen drömmer om att få göra sig fri från det politiska ok som uppenbarligen plågar honom. Men för att få veta det krävs en skicklig intervjuare. Jag får en dilettant.
För Fredrik Skavlan intar plötsligt rollen som skjutjärnsjournalist, en roll som han inte klarar av, och laddar med gammal skåpmat, sådant som vevats i media i flera år. (Vilken usel research). Vilken ointelligent vinkling. Att trycka ner främlingsfientligheten i halsen på Åkesson har ju testats oräkneliga gånger men aldrig fått någon effekt. Inte heller denna gång. Den sjuke Åkesson värjer sig men får inte tala till punkt. För varje skott och verbal spark som Skavlan levererar kan Sverigedemokraterna glädjas åt ett antal nya anhängare. Arga svenskar som avskyr uppblåsta journalister.
Och sannolikt var det just den reaktionen som strategerna i Åkessons parti hade hoppats på. Fredrik Skavlan gick i samma fälla som många journalister före honom, försöken att hänga Åkesson i offentlighetens ljus.
Istället för att med psykologisk och intelligent lågmäldhet lirka upp Åkesson, avslöja hans sanna jag och visa på hans inre kris och komplexa förhållande till ett parti som krampaktigt försöker etablera sig i demokratins finrum så fick vi platt fall. Det är viktigt att Åkessons ideologi offentliggörs. Blir klar och tydlig. Skavlan hade chansen. Men han har inte lärt ett smack av sina kollegors misslyckanden.
Nej, Åkessons parti får aldrig min röst. Jag tror på något annat. Jag kommer aldrig att gå med i det tåg av besvikna sossar och borgare som nu marscherar in i Sverigedemokraterna. Men i min demokrati får man ha mer än en åsikt. Jag läser att Svt står bakom Fredrik Skavlans intervju. Något annat var inte väntat. Men det är knappast en inställning som kommer att ge public service en ny vår. För att det ska ske krävs kvalitet.