Jag undviker läkare och läkarmottagningar in i det längsta. Bara i undantagsfall beger jag mig till min vårdcentral. Det är vid tillfällen då jag inser att någonting är fel, att det som drabbat mig inte går över av sig själv eller att jag inte kan fixa det själv.
Då, för knappt fem år sedan, när jag fick min hjärtinfarkt var det mina anhöriga som ringde efter ambulansen. Själv intalade jag mig att det nog bara var en förkylning. Så mitt förhållningssätt är inte direkt riskfritt.
Nu var det några år sedan jag besökte en vårdmottagning. Men så fick jag ont i ett öga, det svullnade. Man tar inte fram fickkniven och skär lite när det handlar om ögon, så jag insåg att jag inte kunde fixa det själv.
Jag var tvungen att gå till vårdcentralen. ”Min” ligger på Odenplan. I ett höghus, tio våningar upp. Hissarna fungerar inte alltid så bra. Det har hänt att sjuka har fått gå upp tio våningar. Jag tänker att det kanske är medvetet, ett sätt att sålla. Av tre som går upp kommer bara två fram. Ett sätt att spara pengar inom vården. Men det här är ju bara mina sjuka tankar. Bry dig inte om dem.
När jag kommer upp ska jag välja en plastbricka med ett nummer på. Jag väljer blå eftersom den färgen representerar min läkare. Med blå, två i knäet sätter jag mig bland de andra i väntrummet. Efter en halvtimme kommer en sköterska och sätter sig vid en dator. Hon ropar:
”Röd ett!”
Röd ett går och betalar och registreras.
”Gul fyra!”
Gul fyra gör samma sak.
Från hissen kommer en ny patient. En direktörstyp med barsk uppsyn. Han går direkt fram till sköterskan och säger att han snabbt behöver besöka sin läkare. Sköterskan säger att han ska ta en plastbricka under sin läkares namn och vänta på sin tur. Han säger då att han har bråttom. Det blir oro i leden men sköterskan är iskall. Hon pekar med hela handen och mannen ger upp.
”Blå två!”
Det är jag. Jag betalar 200 kronor och får ett kvitto. Då får jag en idé. Jag säger till sköterskan:
”Det här är ju lite som bingo. Skulle man inte kunna lätta upp stämningen och göra läkarbesöken lite mer spännande genom att låta en plastbricka bli en lottovinst. En vinst varje dag. Den som får turplastbrickan slipper betala avgiften.”
Hon tittar trött på mig och pekar med hela handen. Jag ger upp.
När jag en timme senare kommer ut från min läkare är allt som vanligt. Ögat, tja, kan väl vara någon allergi.
”Kontakta din ögonläkare”, föreslår läkaren. Han är mer intresserad av mina lungor som rasslar. Han säger ett svårt ord som betyder att jag ska göra ett in- och utandningsprov för att få koll på rasslet. När jag går hem känns det snopet och inom mig gror en oro över att det nog inte är någon på den där vårdcentralen som egentligen bryr sig om hur jag mår. Kanske står hissen nästa gång och det är min tur att gå upp för trapporna…