Jag läser ett citat på Twitter. Stannar upp, läser det igen. Kan det vara möjligt? Det är några rader av DN:s kulturchef Björn Wiman. Han skriver:
”Det finns en särskild plats i kvällstidningarna för män som passerat bäst före-datum. Jan Guillou är Aftonbladets egen Ulf Nilson”. Dessa rader gör mig beklämd. Kan en kulturchef för Sveriges största morgontidning verkligen ha ett så dåligt omdöme?
Björn Wiman har läst en krönika i Aftonbladet av Jan Guillou. Den handlar om den infekterade debatten efter Studio Ett:s fråga förra veckan om judar kan ha ett ansvar för den ökande antisemitismen i Europa. (Jag har skrivit flera inlägg om det här nedan)
Jan Guillou skriver bl a:
”… Samtidigt dånar en våldsamt aggressiv debatt på landets liberala ledarsidor om antisemitismen i Sverige. Inte, således, om den dominerande formen av svensk rasism som riktar sig mot araber och muslimer.”… ”För dem, som vill framställa Sverige som ett antisemitiskt snarare än islamofobiskt land, är varje lögn och överdrift ett av det höga ändamålet helgat medel.”
Det är tuffa ord och Jan Guillou använder, som han ibland gör, fet versal när jag kan tycka att det kanske borde skrivas med gemener. Och reaktionerna mot Jan Guillou har varit hårda i de fria medierna och på ledarplats. Han anklagas för att ställa de två grupperna mot varandra och han försöker tvinga oss att välja. DN: ledarskribenten Amanda Björkman är en av dem som tycker att Jan Guillou har passerat all anständighets gräns.
Det Jan Guillou skriver kan du själv läsa i Aftonbladet. Han hör ju som bekant inte till dem som okritiskt följer med i strömmen. Han ifrågasätter och vågar alltid gå sin egen väg. Många debattörer blir provocerade. Men i ilskan över Jan Guillous formuleringsteknik förväntar jag mig substans och motargumentation baserat på kunnande. Inte minst av en kulturpersonlighet.
Men att, som Björn Wiman, nonchalant slänga ur sig en obegriplig vulgaritet, en fullständigt ovidkommande och nedsättande kommentar kopplad till ålder är inte på något plan acceptabelt.
Det Björn Wiman ägnar sig åt här är åldersfascism. Det finns många av hans sort på de fria medierna. De som använder sig av politisk tillhörighet, ras, ålder eller kön istället för fakta. Att DN:s kulturchef Björn Wiman hör dit är djupt beklagligt.
Det är tyvärr inte helt ovanligt att antirasister tänker som rasister. Det finns ett israeliskt skämt som fångar fenomenet: En semitofil är en antisemit som tycker om judar.