”Du är så enögd”, sa pappa ofta.
Han anklagade mig, hans yngsta dotter, för att se ensidigt på livet, se allting från min egen horisont. Mina problem var allas problem och min värld var den enda.
”Livet har alltid minst två sidor”, sa han.
Det goda och det onda, bra och dåligt, svart eller vitt, kärleken eller hatet och…
”Du måste vidga vyerna”, sa han. Vara öppen för nya intryck och lyssna till andra. Han sa att jag grottade in mig i min egensinnighet. Han sa att han föraktade människor som inte tog hänsyn till andra. Han hävdade ofta att jag och min generation hade det för bra. Vi var för bekväma för att engagera oss i sådant som inte påverkade vårt välbefinnande.
En gång när han var full sa han att jag var en bortskämd jävla brat. Och han gav mig en örfil. Sekunden efteråt bad han om ursäkt och kramade mig. Sedan grät han.
Det konstiga är att jag varken blev arg eller kränkt. Tvärtom. Det var då jag förstod hur mycket han älskade mig. Hur mycket han brydde sig. Det blev en vändpunkt.
Nu när jag har slagit mig ut ur min bekvämlighet och tar del av omvärlden är jag knappast lyckligare. Men jag ser med båda ögonen.