”Mitt namn är Vera Oblonskaja. Jag är ofri.
Glasnost. Jag föddes det året, 1985, då vår dåvarande president, Michail Gorbatjov, gläntade på dörren till det fria ordet och till demokratin. När jag var lite äldre minns jag hur jag satt i min pappas knä. Han sjöng om den nya gryningen och om hur ljuset skulle leda mig i livet. Äntligen.
Hela Europa sjöng, muren i Berlin föll och jag minns hur pappa sa att han var lycklig för första gången i sitt liv. Han kunde äntligen få säga sin mening, äntligen skulle socialismen visa sitt rätta ansikte.
Allt var bra fram till 2005. Då när jag fyllde 20 år och mitt fria liv skulle börja på allvar. Det var då Vladimir Putin, vår nye president, sa att ”Sovjetunionens kollaps var en av århundradets stora geopolitiska katastrofer”.
För två år sedan dog min pappa. Putins anhängare hade straxt innan sagt åt honom att rätta in sig i ledet. Min pappa dog av sorg. Den gryning som han sjöng om hann bli morgon men aldrig dag.
Men jag har fått känna på frihet, jag har andats luften och skrivit ord som återigen är förbjudna. Jag vet hur det känns att leva ett fritt liv. Nu är mina ögon röda av förtvivlan. Men jag är fortfarande ung och jag är övertygad om att min generation och alla generationer därefter aldrig kommer att sluta drömma om att dörren till friheten ska öppnas på nytt.
Jag är ofri. Tro inget annat. Det jag ser vill du inte se. Så sjung för mig och min generation. Sjung om Glasnost så ses vi när dörren åter öppnas”.