Vad gör han här?

Det är lugnt nu. Han sitter på en säng i ett kallt rum. Runt omkring honom tjugo andra. Flyktingar. Alla är tysta.
Han vet inte var han är. Han bryr sig inte. Någon har nämnt ett land för honom. Sverige. Och en ort, men namnet kommer han inte ihåg.
Han rör vid sitt ansikte, som för att känna efter om han finns. Han vet knappt vem han är längre.
Viskar sitt namn. Karim.
De kom i busslaster till den lilla orten. 200 flyktingar, 15 fler än antalet invånare. Men han har inga vänner. Han är ensam. Han är den olyckligaste och ensammaste människan i hela världen. Hans familj är splittrad, kanske är alla döda. En sak vet han. Hans kärlek, Fatima, är död. Skjuten framför hans ögon av tonåriga rebeller med automatvapen. Han borde också ha dött där och då.

Han fryser. Det är minus 15 grader ute och allt är vitt. Han har aldrig sett snö förut. Han förstår inte hur människor kan leva här. Han vill inte leva här.
Hur kom han hit?
Han känner på sitt ansikte igen. Ett ansikte som de länder han flytt genom. På lastbilar, båtar och bussar. Som en vara, ett gods. Knuffad, beordrad och paketerad. Han är 22 år och hans liv är slut innan det riktigt börjat.
Han ville bli bilmekaniker. Han drömde om en egen liten firma i grannbyn därhemma. Hans bröder och kusiner skulle satsa allt de hade i en liten verkstad. Men så kom kriget och rebellerna. Döden.

Varför flydde han? Varför svek han sin by, sin Fatima? För vad? Till vad? I det här landet är de snälla. Här finns inga krig. Här finns allt det han drömt om. Mat för dagen, vatten i överflöd. Bilar och verkstäder. Han borde vara tacksam. Men han har inga känslor kvar. Och varför skulle han vara tacksam när han har förlorat allt. De är snälla, men de förstår inte.
Afrika. Det är hans land. Hans liv. Varför fick han inte leva där?
Här, i den svenska kalla byn vill han inte vara. Han känner på sitt ansikte och det är som om allting försvinner, alla drömmar, alla länder och allt det som en gång var han. Karim.