Förr brydde jag mig inte. Nu gör jag det. Nu har jag tid.
En smet av välmående unga vuxna har ju under en längre tid tagit över kvarter efter kvarter i ”min” stad. De som förr bodde i de där kvarteren, de som hade sina rötter där, de med färg, med slitna och oftast tomma plånböcker och med hyreskontrakt, de försvinner en efter en. Så här långt har det varit 40- och 50-talisternas ungar (mina ungar) som (med lån från farsan) köpt, renoverat, tröttnat och dragit vidare. Nu kommer ungarna från Generation X (födda 1961 till 1981). Generation X var en märklig generation, cyniker och doers på samma gång. Men hur är deras ungar? Min nye granne är en av dem. Han ler och hälsar vänligt, presenterar sig. Känns bra.
Vadå ”min” stad?
Stockholm. Jo, jag är född här. På Kaplansbacken strax bakom Kungsholmens kyrka. Där bodde jag till den mogna åldern av tre år. Då flyttade mina föräldrar och jag till Solna, Näckrosvägen 5. En jäkla förort. Varför? Jag vet inte. Farsan hade kontor på Drottninggatan så resorna blev längre. Kanske var förorten spännande. Det var liksom inne då, att bo in the suburb.
Överdragsgarage
Sedan när jag fyllde tolv drog vi ut till landet, till Täby. De hade byggt radhus i något som kallades Ella Gård, eller i folkmun ”Negerbyn”. Där, i Täby, tog jag så småningom studenten på redovisningsteknisk linje. Fel, fel, fel. Jag har aldrig redovisat i siffror och kolumner sedan jag lämnade klassrummet i Tibble gymnasium.
Farsan ville att jag skulle gå i hans fotspår. Han var entreprenör och gillade ekonomiska utmaningar. I början på femtiotalet sålda han amerikanska kondomer och senare överdragsgarage i plast för bilar. Men jag hade andra planer. Jag gav fan i kondomer och snackade kaxigt om det fria ordet. Journalist eller författare skulle jag bli.
Moneymakers
Så tuffade livet och nu är jag sedan ett drygt decennium tillbaka i det Stockholm jag älskar. Ändå går jag alltså här och surar och funderar på att bli kommunist. Jag undrar, som sagt, var alla justa självtänkande profiler tagit vägen. Jag vandrar i ”min” stad, med min kamera, och ser brats och nyrika skitstövlar överallt. Är det inte reklamare eller journalistmuppar så är det ”moneymakers” vars farsor har flats i New York. Hela söder är som bekant ockuperat. Min kompis, iraniern, som var urmakare på Hornsgatan fick dra för att hyran blev för hög. Hans lokal togs över av några trendiga buisness-duds i reklambranschen. Kondiset jag älskade på Rörstrandsgatan i Vasastan, det med sextiotalskänsla, dog. Nu övertaget av borstat stål. För att inte tala om Greta, som hade ett krypin med allt möjligt på en glömd tvärgata. Hennes morfar träffade Lenin när han var på väg via Sverige till Ryssland för att göra revolution. Hon bor nu i förorten men det är infe alls lika häftigt som när min farsa körde flyttlasset till Solna.
Generation X
Jag vet, jag låter som Ulf Lundell, en gnällgubbe med pengar på banken. Och mitt gnäll har inte ens nyhetens fräschör. Det värsta är att jag inte har något mandat att yttra mig. Jag är 40-talist och har ungar som bor i stan. Jag borde hålla käft. Men kanske är det nu när Generation X ungar börjar ta över staden som förändringen kommer. Jo, jag lever på förhoppningen att barn till apatiska cyniker (ironi) blir annorlunda, de blir varma, omhändertagande och engagerande.
En sak vet jag. Staden Stockholm välkomnar alla, cyniker, tiggare, reklamare, brats och till och med 40-talister.
Så jag går ut med kameran i ”mitt” Stockholm och känner att jag, trots allt gnäll, fortfarande är förälskad.
Vy från Barnhusbron
Det är ett sådant nöje att läsa dig, Peter! Från första ordet till det sista i varje inlägg.
Men jag saknar din effektivitet och disciplin. Du skriver bra varje dag. Jag tar mig i kragen ibland. Du inspirerar!