Majbritt. Hon är 93 år och bor i en trea i Täby. Ensam.
Majbritt glömmer saker. Hon glömmer vad hon har sagt och hon säger saker som hon inte borde ha sagt. Ibland glömmer hon att ta sina mediciner. Då hänger hennes liv på en skör tråd. Det händer att hon får åka akut till sjukhus därför att hjärtat flimrar. Hittills har hon kommit in i tid. Majbritt glömmer saker därför att hon har prognosen alzheimer.
Lena, min fru, är sin mammas mamma. Det har hon varit i många år. Det är Lena som, trots att hon bor flera mil från sin mamma, styr upp allting. Sjukbesök, tandläkaren, hemtjänst, matleveranser, städning. Allting. Det är Lena som jagar kommunansvariga och vårdpersonal, samtal i timmar, för att säkra Majbritts vardag. Det är tufft att få saker och ting att fungera när det du har sagt till Majbritt i dag är glömt i morgon. Ibland glömmer hon från en timme till en annan. I denna röra kan Majbritt ringa och fråga varför hon aldrig får någon hjälp.
Majbritt skulle inte klara sig utan Lena. Det vet kommunen. Men när Majbritt, i sina klara stunder, säger till hemtjänstens personal att nu vill hon inte ha mer hjälp, hon klarar sig själv, då måste hemtjänsten lyssna på henne. Trots att Majbritt en timme senare inte kommer ihåg vad hon sagt och att hon ringer Lena och undrar varför hemtjänsten inte kommer längre.
Nej, det är inte lätt att vara sin mammas mamma.
Äldreboende? Kommunen tycker att Majbritt är så smärt och spänstig för sin ålder att hon kan bo själv. Och hon klarar sig ju till och med utan hjälp. Det har hon ju sagt. Klart och tydligt.
När Majbritt har sagt någonting klart och tydligt så måste Lena börja om från början. Jo, hon har alzheimer. Nej, hon klarar sig inte själv. Ja, hon måste få hjälp att ta sina mediciner, hjälp med städning och matinköp.
De är många kvinnor i Sverige som är sina mammors mammor. Många kvinnor som i välståndets Sverige tvingas ta på sig ansvaret för sina mammors liv. På politikerspråk kallas detta för frihet. De gamla ska ha friheten att bo hemma så länge som möjligt. I verkligheten är denna frihet inte sällan ett fängelse där de intagnas döttrar tvingas vara fångvaktare.
Men i den kommunala budgeten ser det bra ut. Det är ju bra för ekonomin att kvinnor som Majbritt bor hemma och klarar sig själva.
Jo, det är klart att finns män, söner, som tar ansvar för sina mödrar. Majbritt har en son som hjälper till när han kan. Och när jag själv dyker upp någon gång, då bullar Majbritt upp med kakor och bullar. ”Så snäll du är som tar dig tid att hälsa på”, säger hon.
Lena drar det tunga lasset dag ut och dag in men det är jag, trots att jag nästan aldrig finns där i Majbritts vardag, som får äran.
Nej, det är inte lätt att vara sin mammas mamma.