Papperstidningen har fått sin dödsdom. Det är ett välkänt faktum. Frågan är när döden inträffar, när det av ekonomiska skäl blir ohållbart för ägarna att trycka och distribuera papperstidningar. Fem år? Tio år? Många med kunskaper i detta ämne hävdar att kvällstidningarna blir först att dra in sina pappersupplagor. En av anledningarna är att deras (läs Expressen/Aftonbladet) digitala upplagor går bra och ökar stadigt.
Pappersupplagorna blir alltså en allt större börda för ägarna samtidigt som annonsintäkterna fortsätter att sjunka. Google och andra stora aktörer på internet är vinnarna. Tidningsaktörerna vet vartåt det barkar men deras kunskaper om framtiden är magra. Det är som att befinna sig i en båt där vinden har mojnat och motorn skurit. Det oroande är att ingen ännu kan se land. När så småningom någon skriker ”Land i sikte!” så är det inte säkert att man har kraft kvar att föra båten i hamn.
I det mellanläge, denna stiltje, där de nu befinner sig handlar det alltså om att hålla sig flytande. De stora tidningsägarna, som Bonnier, ägnar denna tid till att slå ihop och skära ner. Ryggsäcken ska vara så lätt som möjligt när ägarna når framtiden, den nya verkligheten.
Problematiken är på inget sätt ny. Under minna 42 år som nyhetsjournalist har rationaliseringsvågorna till följd av ny teknik varit lika förutsägbara som att höst följs av vinter. Vid några tillfällen, som klubbordförande, har det hänt att jag ställt mig upp i styrelser och på fackkongresser och hållit brandtal om kapitalismen och dess lojala skarprättare.
En gång efter ett sådant brandtal på ett styrelsemöte kom en före detta vd för en stor morgontidning fram till mig, klappade mig på axeln och sa med ett vänligt leende: ”Du borde söka in på Dramaten!”
Jag tänker på henne, ja, det var en hon, när jag nu läser om att Gunilla Herlitz får en ersättning på 19 miljoner av Bonnier. 15 miljoner av dessa är en bonus för att hon vände DN:s förlust till vinst. Bra jobbat! Men det har ju sitt pris. 80 DN:anställda fick lämna båten och på Expressen, där hon också är vd, får drygt 70 gå överbord. Hon är även styrelseordförande i HD-Sydsvenskan, som efter sammanslagningen, (Helsingborgs Dagblad-Sydsvenskan) ska ta bort omkring 73 redaktionella tjänster.
Jag vet. Brandtal hjälper sällan mot utveckling och ny teknik. Och en vd:s viktigaste uppgift är att se till att företaget går med vinst. I annat fall skulle ju båten gå till botten med samtliga ombord. Å en bra lön för ett arbete med mycket ansvar och stor risk, det är väl inget att orda om.
Men 19 miljoner? Hur man än vrider och vänder blir det ett hån mot dem du sparkat, Gunilla Herlitz. Dessutom skadar det förtroendet för de tidningar du är vd för. Jo, därför att ditt dåliga omdöme att ta emot dessa bonusmiljoner rinner som en förgiftad sirap ner i organisationen, över chefredaktörens bord, in till redaktionschefen och ner till allmänreportrarna. Hur ska chefredaktören kunna skriva en kritisk ledare mot orealistiska bonusar ute i samhället när den som livnär honom stoppar 19 miljoner i fickan?
Framtiden för tidningarna är tuff. Men för att klara sig ända fram krävs ledare med gott omdöme.
Ja, ja. Jag borde ha sökt in på Dramaten.