Han ser så ensam och övergiven ut, arboristen. Som om han har blivit lämnad, glömd och aldrig mer kommer ner.
På Wikipedia läser jag: ”En arborist är en trädvårdsspecialist som vårdar träd i städer, tätort, trädgårdar, och andra bebyggda miljöer. Arborister arbetar för att träden skall vara säkra, vackra, problemfria och leva länge.”
Men hur länge lever arboristen? När jag ser denne man där uppe i ett av de högsta träden i Vasaparken i Stockholm undrar jag om han verkligen har tänkt igenom sitt yrkesval. Att komma upp är väl en sak. Men att komma ner, och då menar jag att komma ner i lagom lugn takt, hur gör man det?
”Med en lina förstås”, säger förståsigpåaren. ”Det är som att klättra i berg.”
”Just det”, säger jag. ”Bergsklättrare bestiger berg. Ingen blir bergsklättrare för att gå ner, så problemet kvarstår”.
Sedan undrar jag en sak till. När han sitter där uppe bland löven. Hur vet han vilken gren han ska skära av?
Jag promenerar vidare med mina funderingar. Nu några dagar efteråt tänker jag, eftersom det regnar, att jag borde återvända. Han har hjälm men inget paraply. Jag borde kanske…? Men hur får man upp ett paraply till en arborist 12 meter ovanför markytan?