Att vara pensionär I Sverige är att vara fri. Det vill säga om pensionen har en godtagbar storlek, kommer som den ska och att hälsan håller i sig. Men så är det den där känslan av att vara iakttagen, förföljd eller bevakad. Bekantskapskretsen minskar, nära vänner blir svårt sjuka eller finns plötsligt inte längre. Och vid enstaka tillfällen är det som om någon försöker sätta krokben för ens egen vandring. Det är svårt att förhålla sig till det här. Rädslan finns där, rädslan för att bli transporterad. Men för min granne på landet, Gunnar, 86, är döden inte tabu. Han tog själv upp ämnet vid vårt senaste möte.
Han satt på ljugarbänken i sitt blåställ med ryggen mot sin vedbod och med slutna ögon. Kvällssolen värmde hans kropp och tröttheten hade slutit sig kring honom. Jag kom alldeles nära innan han slog upp ögonen.
”Jaså, man får gäster så här dags”, sa han.
Jag slog mig ner på bänken bredvid honom.
”Kommer jag och stör?”
”Inte då, jag gjorde bara en utflykt i min egen värld för en stund.”
Gunnars värld
”Vad är det för värld, din värld?” frågade jag.
Gunnar skrockade och såg på mig med sin kluriga uppsyn.
”Ja, det skulle du nog bra vilja veta.”
”Vad tänker du på när du sitter här i lugnet?”
”Det är ju både det ena och det andra”, sa han.
”Mm, det förstår jag.”
”Det börjar ju närma sig slutet och ibland undrar jag över vad som händer sedan, du kanske tycker att det är konstiga tankar.”
”Inte alls, vi är nog många som har de tankarna.”
Transportören
”Jag har ju resonerat en del med Transportören om det där.”
”Transportören?”
Gunnar skrattade.
”Han har många namn men liemannen känns omodernt och döden är så definitivt på något sätt. Jag kallar honom Transportören därför att jag tror att vi bara byter plats när vi dör, vi transporteras helt enkelt.”
”Vet du vart transporten går?” frågade jag.
”Jag har försökt klura ut det men om det säger han ingenting.”
Förflyttning
I samtalen med Transportören hade det, enligt Gunnar, antytts att det kunde vara fråga om en förflyttning till en annan kropp. Själen flyttas över och vi får ett nytt liv på jorden med en annan personlighet och ett annat utseende.
”Det låter bra. På det viset dör man egentligen aldrig”, sa jag filosofiskt. ”Annars trodde jag att varje människa bedöms efter sina gärningar och sedan får man transport upp eller ner”, sa jag.
”Så enkelt är det nog inte”, sa Gunnar.
Vi satt tysta en stund och lyssnade till en koltrast.
”Men du har alltså pratat med honom, transportören?” frågade jag nyfiket.
”Han har för vana att hälsa på vid fyratiden, vid en tid då pulsen är låg och varje hjärtslag kan kännas som det sista”, sa Gunnar. ”Men som du förstår är det vid den tiden svårt att säga vad som är dröm och verklighet.”
”Jag förstår”, sa jag. Sedan bytte vi samtalsämne.