Han avviker, drar uppmärksamheten till sig. Passagerarna på bussen ger honom korta men nyfikna ögonkast. Han hasar en aning, går lätt framåtböjd. Ansiktet är plufsigt, ögonen stora och tomma, glåmiga. Munnen öppen. En strimma saliv rinner ner på den orakade hakan. Hans kläder är gammalmodiga, jackan lite smutsig, byxorna aningen för stora. Han bär en plastkasse.
Han slår sig ner på sätet snett framför mig. Jag hör hans tunga andning, då och då hummar han lågt. Han tittar på mig och innan jag vänder bort blicken får jag en känsla av att jag har sett honom förut. En känsla av att jag har sett honom utan den där tomma blicken.
Flickan bredvid honom vrider en aning på kroppen, vänder sitt ansikte mot bussfönstret som om hon inte vill se honom. Hon tar upp sin mobil, isolerar sig. Den glåmige mannen tittar på hennes blonda, långa hår. Länge tittar han på henne. Kanske känner han av hennes avståndstagande. Så vänder han blicken mot mig igen och jag tycker mig se en lätt nickning. Men så är blicken död igen och jag vet inte ens om han ser mig.
Så ser jag hur han slår med pekfingret mot sitt lår, det är som om han slår takten till ett musikstycke. Jag har sett det förut. Jag vet att jag har sett det där nervösa fingret slå takten. Men var och när? Jag vill fråga honom. Känner vi varandra? Men jag tvekar. Jag vill inte vara oartig. Kanske borde jag veta vem han är.
Han trycker på stoppknappen, hummar och när bussen stannar reser han sig med viss möda. Så ser han på mig och när han passerar och kliver mot utgången hör jag honom säga:
”I Roslagens famn, Peter.”
I samma ögonblick som dörrarna slår igen bakom honom vet jag vem han är. Plötsligt ser jag det där fingret, hur det slår nervöst mot skrivmaskinen på redaktionen i Norrtälje för drygt 40 år sedan. Jag ser hans unga ansikte, hans stora bruna ögon, det tjocka svarta håret. Jag ser hans bländande leende och jag får en klump i halsen.
Han var, då i mitten på 70-talet, en begåvad sportjournalist. Jag har ofta undrat vad som hände med honom. Han kände igen mig men allt jag såg var en sjuk gamling. Tänk om jag kunde stoppa tiden och åka tillbaks en hållplats. Bara en jäkla hållplats. Då skulle jag ha tagit hans hand, sagt något vänligt och kanske hade vi kunnat dela några minnen.
När jag går av bussen regnar det. Det är rätt åt mig.
Så sorgligt och så bra skrivet!
Som alltid, Peter – du skriver och beskriver så fantastiskt. Och min nyfikenhet väcks. Känner, kände, jag också honom?
Tror att han var där före dig. Men har dålig koll på det. Han heter Stefan, om det nu är han, jag är 95 proc säker.