Äppelträdet

Äppelträdet. För några dagar sedan hade hon tagit våren till sig, öppnat sig, sträckt på grenarna och förväntansfullt inväntat tiden för knoppöppning. Så kom bakslaget och grenarna tyngs på nytt av snö, blöt tung snö. Hon har än en gång slutit sig och hon är sur och vresig.

Äppelträdet. Hon är alltid trädgårdens medelpunkt, även nu på vintern. Nu ser hon ut som en äldre vacker dam som inger respekt och beundran. På försommaren när hon är klädd i späd grönska och täckt av hundratals rosa och vita blommor, då är hon ung, vacker och oskuldsfull. Och på hösten när hon bär frukt är hon som en vaksam mamma.

När jag pulsar fram till henne i snön sneglar hon på mig med sitt öga, det som hackspetten har gjort. Hon är misstänksam och det märks på henne att hon tycker att jag stör. Ärligt talat så tycker hon alltid att jag stör, oavsett årstid.

Vår relation är inte den bästa. Tyvärr. Det har den aldrig varit. Så fort hon får en chans piskar hon till mig en kvist eller släpper ett äpple i huvudet på mig när jag passerar under hennes välfyllda grenar. Jag har alltid funnit det märkligt eftersom jag själv alltid har beundrat och respekterat henne. Jag har skött om henne och tuktat henne efter konstens alla regler.

Det är kanske just det hon inte gillar, att bli tuktad. Hon vill växa fritt, bli större för varje år och bli sedd av alla, även de som passerar på den dammande vägen bakom syrénhäcken.

Men jag och sekatören ser till att hon är kort och välvårdad.

Kanske är hon osäker i min närvaro. Hon vet att det är jag som bestämmer. Jag kan ju få för mig att ta fram motorsågen och såga av en av hennes grenar. Jag kan till och med göra slut på henne. Kanske är hon rädd för mig.

Jag måste erkänna att det stör mig att hon var drygt 40 år när jag föddes och att hon med största sannolikhet kommer att överleva mig. Hon vet det och därför tycker jag att hon kan vara lite ödmjuk.

Jag skulle bli väldigt glad om hon återgäldade lite av min kärlek och omtanke. Kilovis med äpplen, skulle hon svara. Är inte det nog?

Nästan alla dessa äpplen kör jag i skottkärra till komposten. Varje gång jag gör det kan jag nästan höra hennes upprördhet.

Jag har inte modet att förklara för henne att hennes äpplen inte är särskilt goda. Vem säger till en mamma att hennes små barn inte är söta? Kanske är sekatören och skottkärran förklaringen till att hon inte tycker om mig. I vår ska jag hänga ett fågelbord på en av hennes grenar. En present. Sedan får vi se.